2 Läs mer >>
Det var ett tag sedan något provocerade mig så till den grad att jag orkade göra någonting av det. Så läste jag texten ovan. "Världen är inte skyldig dig jobb och bostad, du är skyldig världen nåt." Först ska jag påpeka att jag ser en del av poängen med texten, om den riktar sig till bortskämda ungdomar som aldrig varit med om någonting som utmanar deras världsbild, som inte behövt tänka på någon annan än sig själva och kräver att få en priviligierad framtid serverad på silverfat. Men... hur kommer det sig att dessa ungdomar är som de är? Är de för att de aktivt väljer det? Eller har det med deras uppväxt att göra? Givet är kanske vad jag anser: att det är uppväxten som är boven. Om föräldrar och omgivning tillåter barnen att bli så, har dessa rätt att i efterhand komma och peka sitt finger, anklaga ungdomar för lättja och egoism? Jag tycker inte det.
 
För det första är man som barn i hög grad offer för sin omgivning. För det andra har man aldrig valt att finnas till. Man föds in i ett visst samhälle, i en viss familj med vissa värderingar, och man drillas att passa in i detta från den stund man först luftar sin klibbiga spädbarnshand. Under uppväxten lär man sig förhoppningsvis tänka själv, man lär sig uppskatta vad man har och man finner någonting värt att kämpa för. Om man har tur. Om det nu inte blir så, om man blir en gnällig tonåring som gud förbjude frågar vad man ska göra - har man bara sig själv att skylla? "Din stad är inte skyldig att tillhandahålla fritidsanläggningar [...] Med andra ord väx upp, sluta gnäll och lämna din drömvärld." Eller handlar det här om ungdomar i utanförskap som bränner bilar? Är det också deras fel att samhället ser ut som det gör? Jag vill inte nonchalera det faktum att varje individ har ett eget ansvar, vi är i detta tillsammans och för att världen ska vara en hållbar plats måste vi hjälpas åt. Men... varför skulle man vilja kämpa för att vara delaktig i ett samhälle som inte vill ha en? För det är så det ser ut. Alla har inte samma förutsättningar, och liksom vi ungdomar tydligen är skyldiga resten av världen något så är den skyldig oss minst lika mycket. Att ni ska försöka ge oss en plats är väl inte för mycket begärt?
 
Kom förhelvete inte och klandra ungdomar för att de inte hittar sin plats i en värld ni låtit gå åt helvete.

"Dina föräldrar är...

0 Läs mer >>
En gång ville jag dö för att jag inte trodde att jag fanns. Då sa en kurator "men så är det inte, det förstår du ju själv, ge dig nu". Då slutade jag hoppas på hjälp och mådde piss i ytterligare fem år. En annan berättar om socionomen som sa "ska du vara såhär besvärlig är det ingen idé att vi ens försöker hjälpa dig", när personen ifråga fortsatte hävda sin rätt till adekvat vård. 
 
Som professionell är det ens uppgift att vara just professionell. Men när man är det så till den grad att man förlorar all medmänsklighet, allt intresse för individen bakom diagnosen, och den stackars trasiga människa som själv inte vet vad den ska ta sig till och då lägger allt hopp i dina händer, och du vägrar ta emot det, vad fan har hänt då? Jag funderar på om det är oundvikligt att bli cynisk, bitter och alltigenom präglad av världens hopplöshet när man jobbar med människor. När man jobbat i tio år och sett samma typ av vissna själar trampa in och ut genom dörrarna, utan resurser eller kunskaper eller möjlighet att hjälpa dem som man vill, är det då man slutar försöka? Är det då vårdhem blir förvaring, små nötta lådor och fack man stoppar in människor i utan att egentligen tro på att de någonsin kommer bli helt hjälpta. Eller är det när man vägrar vara ödmjuk, när man tror blint på att ens egen yrkestitel är likamed rätt att definiera de utsattas behov, är det då man slutar hjälpa? "Jag vet bäst", säger man och kastar piller på krossade själar."Ryck upp dig nu." Eller så tejpar man ihop återstoden med gråten i halsen och ljuger för sig själv och omvärlden när man kvider att allt kommer ordna sig.
 
Så många som jobbar med människor är fan dumma i huvudet; oddsen pekar på att jag också kommer vara det. Varför i helvete väljer jag just socionom av alla tunga, tärande jävla yrken? Kanske gillar jag att misslyckas med saker.

Min största skräck...

1 Läs mer >>
Jag är arg på Janne Josefsson. Först skrev jag en mycket upprörd sida om hur han förringar ekonomisk utsatthet bland vissa medborgare, men jag är för trött och offensiv för att kunna uttrycka mig korrekt, så jag skjuter detta på framtiden. 
 
Några stolpar bara:
 
- Uppdrag Granskning handlade idag om fenomenet "barnfattigdom" i Sverige.
- Rädda Barnen har låtit påskina att det finns 250 000 fattiga barn.
- Jan Banan ifrågasätter detta.
 
Problem enligt mig:
 
- "Fattigdom" är ett relativt begrepp. Är man fattig i Sverige handlar det inte, som i U-länder, om att leva under 1 USD/dag (då skulle man inte ens få sig en cheeseburgare till frukost, det går ju inte!), utan om att leva under existensminimum; att ha så ansträngd ekonomi att man inte kan  delta i samhället på samma villkor som merparten av invånarna, att vara under normen.
- "Fattigdom" är även ett starkt ord. Som framgår i programmet är undersökningarna mycket bristfälliga och kampanjerna är vinklade. Detta kan komma av höga ambitioner, av en önskan om att få medmänniskor att sträcka ut en hand till de utsatta som faktiskt finns. Troligare är dock att massan tvivlar på hjälporganisationers trovärdighet och underlåter att bistå med någonting över huvud taget. Dåligt gjort, Rädda Barnen och allt vad ni heter.
- Så som Janne framställer det, finns det knappt något ekonomiskt utanförskap i Sverige. Han säger det inte, det påstod jag aldrig, men det är den känslan jag får när han viftar bort och nedlåtet utfrågar de berörda inom diverse hjälporganisationer. Problemet är utanförskapet och inte ekonomin, säger han vid ett tillfälle. Han har poänger, givetvis, men allt tycks för honom vara svart eller vitt. Vem är det nu som vinklar?
 
Jag håller med om att de rapporter som belyses i programmet tycks överdrivna och grovt vinklade, för att inte tala om slarvigt utförda, men när jag i min egen stad ser trötta barn som stumt sträcker fram en smutsig pappersmugg, hur kan han säga att det inte finns barnfattigdom? Vad föräldrarnas ekonomiska svårigheter beror på är inte intressant i sammanhanget, må det så vara dålig planering, missbruk eller annat som Janne verkar anse självförvållat - eller helt enkelt otillräckliga inkomster. Oavsett vad, så finns det barn som far illa på grund av bristande resurser. Det är så, men det borde inte få vara så. Att Uppdrag Granskning så lättvindigt borstar av sig detta faktum känns inte okej.
 

Käre lille Jan.

1 Läs mer >>
"Äh, det är väl ganska trevligt här, men kompisarna vet du... jag har inte träffat mina kompisar på åtta-nio månader kanske, jag har inte vart utanför väggarna på åtta-nio månader. Då skiter man i om det är trevligt", så skrattar han lite. Det gör han ofta, skrattar med hela kroppen eller avfyrar sitt breda leende som smittar alla i närheten.
 
Han är lika gammal som jag och har redan förlorat ett år av sitt liv, inlåst, fråntagen allt, ensam bland människor han troligen aldrig skulle umgåtts med annars, men det är ju så, man gör det bästa av situationen. Vi är lika gamla och skrattar åt samma saker, han upprepar igen att det är kul att träffa någon i sin egen ålder, alla andra är minst tio år äldre. Jag säger att jag förstår, men det gör jag ju inte.
 
När jag går hem tackar jag artigt för en trevlig kväll och säger god natt, hoppas de har en bra helg allihop. Sen drar jag mitt kort och går ut genom en låst dörr, och genom en till. Kvällsluften är kyligt uppiggande och jag blinkar hårt för att få in fukt i kontaktlinserna som tröttats ut av den torra, tunga luften på avdelningen. Det var en trevlig kväll, jag sa det inte bara för att vara artig. Fredag kväll dessutom, och deras nyfikna frågor om mina kvällsplaner gör mig obekväm. Jag åker hem och sover. Tar inte tillvara på en frihet som inte är självklar. 
 
Hur jävligt är inte vårt samhälle, egentligen? Det är sällan någon med en trygg, stabil uppväxt och sjyssta förutsättningar spontant bryter sig loss och sliter loss allt som håller den uppe för att hamna på botten. Blir man dömd i tjugoårsåldern, då kan man ana att utförsåkningen började tidigt. Och det syns. Dessa ungdomar som vandaliserar, som i unga år brukar narkotika och som skadar sin omgivning och sig själva, det är inte de som kommer hem till ett dukat bord och trygga relationer. Var finns samhället, var finns de trygga vuxna, var finns alla resurser, var fan är alla som ska bry sig?
 
I GP igår stod det om hur mycket samhället tjänar på förebyggande insatser, både ekonomiskt och moraliskt (om jag får uttrycka mig så). Alla studier jag läst och allt jag sett pekar på samma sak. Det är ingen avancerad ekvation. Övervägande tycks det också vara så att relationer är det viktigaste, någon som tror på en, finns kvar om konflikter uppstår och uppriktigt bryr sig om en. Kärlek kostar inte mycket.
 
Varför måste det alltid gå för långt innan man orkar anstränga sig? Hur svårt ska det vara?

Syns inte, finns i...

1 Läs mer >>
Visst kryper det i skinnet när kapitalismens kalla vindar ovälkomna smiter in genom fönsterlisterna och likgiltigt tömmer vart rum på värme, energi och hopp. Vem tjänar på ett rikt samhälle, när ingen i samhället någonting har? Inte är väl samhället företagen vi bygger och varorna vi producerar? Nej samhället är individerna som finns inuti det och gemenskap och solidaritet är vår enda sanna rikedom. Har vi inte detta är samhället lika fattigt som julborden i stadens Las Palmas.
 

Palme dog. Jag hat...

0 Läs mer >>
Jag kollar på Palme (här har ni del 1 på SVT play) och som vanligt får en annan individs goda kvalitéer mig själv att framstå som ännu sämre. Det mesta ogillar jag och resten gör mig provocerad och nedstämd, men aldrig i livet att jag skulle sätta mig över min lättja och kämpa för någonting. Jag tittar mig besviket i spegeln och säger åt den tomma blicken som möter mig att, det är okej, ingen förväntar sig någonting, det ligger inte i människans natur att förändras. Så återgår jag till mina gråtonade omvärldsbetraktelser, tror mig veta, tror mig kunna och tror mig aldrig bli motbevisad då det aldrig skulle falla mig in att pröva mina kunskaper, mina talanger och på så vis aldrig heller misslyckas. 
 
Den andra januari sa jag till mig själv, att sådan behöver jag inte vara. En del av mig vill ha förmågan att förändra, om inte omvärlden så åtminstone mig själv. Alkohol gör mig aggressiv, cynisk och omåttligt elak, vilket alltid slutar med att jag fäller ilskna, bittra tårar på hemvägen. Nå, inte alltid, men kanske sjutton gånger av tjugo. Så jag gav mig ett enkelt mål, ville ge mig själv möjligheten att lyckas: tre veckor ska jag vara utan, bara tre, för på så vis kan man bryta en vana samtidigt som målet är nära och kommer ändå närmare hela tiden. På fjärde dagen gav jag upp hoppet om mig själv. Som min terapeut säger ska man inte förakta eller fly ifrån de sidor hos sig själv man inte uppskattar, nej, man ska acceptera dem! Vad gör jag då, när jag tappar tron på mig själv i samma takt som jag tappar tron på omvärlden? Jo, jag accepterar att jag är en bitter, feg, osäker och missunnsam varelse och tänker att det är lika bra att goda människor skjuts på sin väg till det Heliga Blå, för de har inget i denna värld att göra. Så det så.
 
Intressant film förövrigt, sevärd, det var egentligen det jag skulle säga, men jag försvann i mitt ego igen.
OH THE HUMANITY.

Nailing Descartes ...