3 Läs mer >>

Jag är så himla bortskämd. Förmodligen är det för att jag har levt ett lyckosamt liv, omgiven av intelligenta, drivna, häftiga och avundsvärda människor som jag ibland glömmer bort att se just det; att det mesta är bra. En sån sak som är bra är min mamma. Ibland funderar jag över var jag skulle ha varit utan henne, och tänker på alla jag känner som inte har haft turen att välsignas med en familj som man kan stå så nära.Jag är medveten om att jag är lyckligt lottad, och jag påminner mig ofta om det, för att jag aldrig ska sluta uppskatta det. Därför nominerade jag nyss min mamma till Akademibokhandelns tävling "Sveriges starkaste mamma", där en mamma vinner så mycket böcker hon kan bära. Såhär beskrev jag min ofantliga tur i deras motiverings-formulär:

 

Alla stöter vi på motgångar ibland. Vi har olika sätt att hantera dem, vare sig vi flyr eller fäktar. Själv gör jag både och; jag flyr till min mamma, antingen bokstavligt talar eller så rådbråkar jag min hjärna för att tänka ut vad hon skulle göra. Sedan fäktas jag med ondskan. Den finns överallt i världen, ondskan. Den syns när vi människor prioriterar vår egen ekonomi framför att vara hjälpsamma mot våra medmänniskor, när vi skadar varandra med hånfulla kommentarer utan en tanke på vad det kan innebära för vår nästa, och när vi i vår strävan efter att lyckas i detta elitistiska samhälle, trampar på dem som inte är starka nog att slåss för sin rätt. Mitt i allt detta är det lätt att känna hopplöshet. Det är lätt att slås ned och känna att det jag vill kämpa för är alltför långt bort för att uppnås. Det är lätt att glömma bort hur mycket bra det finns, och att det finns människor som sprider godhet trots att livet inte alltid gett dem det tillbaka. Mitt i allt detta finns min mamma.

 

När jag var liten och inte kunde slåss för min rätt, så gjorde min mamma det. Jag fick känna att jag var värd någonting, precis som varenda människa på jorden. Hon läste sagor och lärde mig att känna empati. Hon lärde mig att förstå att saker och ting aldrig är så enkla som de tycks verka. Hon får mig fortfarande att ifrågasätta och granska självklara sanningar, för att aldrig tappa bort mig själv i denna stundtals hopplösa värld. Det är tack vare henne som jag vågar bli arg på och ifrågasätta orättvisor, men utan att sluta älska min omvärld. Som vuxen inser jag vilka prövningar livet har medfört för min mammas del. Trots detta har hon aldrig svikit mig och mina syskon. Hur tuff vardagen än har varit, och trots att hon varit ensam, så har hon alltid haft tid för att trösta, för att utvidga våra perspektiv och för att inge mod. Hennes klokhet och humor har sporrat mig att ta mitt eget ansvar och se att det ankommer på mig att bli sådan jag drömmer om att vara. Som vuxen inser jag att alla barn inte är lika lyckligt lottade, och jag vet att jag har henne att tacka för allt. Jag är tacksam för att hon tror på mig och för att hon hjälper mig tro på att det finns godhet i världen. Därför kan jag vara stolt över mig själv och fortsätta stå upp för vad jag tror på. Därför är hon min förebild - därför är hon Sveriges starkaste mamma.

Nybliven mormor och världens bästa Frank.

Att nominera sin livl...

1 Läs mer >>
 

Den här världen kan b...

3 Läs mer >>
Eller, gör jag det? Det kan man aldrig veta. Vad jag syftar på är att jag tänker, därför är jag. Trots att jag inte tänker genom en blogg.

Till exempel har jag, det senaste halvåret:
¤ klippt mig dyrt hos en frisör
¤ promenerat in nya träningsskor i vardagsrumet
¤ blivit moster till finaste ungen, halleluja!
¤ blivit sambo
¤ börjat på två nya jobb, och tamejfan jag gillar dem båda två.
¤ skaffat smartphone (se nedan)
 

Nu återstår bara att avsluta C-uppsatsen, så jag kan bli vuxen.

Jag finns.

1 Läs mer >>
Han är hemma igen, och jag blundar för all sommarångest och tvingar mig att gå till jobbet. Stimulans är det bästa mot hänga läpp-depp. Stimulans och äventyr, så nästa vecka blir det Malmöfestivalen. Whoop-dee-doo.

We are all we have.

0 Läs mer >>
 

I always feel like I'...

1 Läs mer >>
Det jobbigaste med att vara kass är ofta inte just att vara kass, utan att gång på gång göra mig själv besviken. Ångest, min arvedel, fnissar jag mellan tårarna och sjukskriver mig första helgen på nya avdelningen. Nästa liv ska jag jobba på kontor. Värre känns det när jag tror att jag hade hanterat det bättre om han bara inte varit tusen länder bort. När blev jag en tvåsamhetens fånge? Usch!
 

We are not what we se...

1 Läs mer >>
Hängde hos Dadde på Carneval Tattoo igår. Det var kul.
 
 

Companions of fear.

2 Läs mer >>
jag har alltid varit avundsjuk på folk som har ett gäng, en grupp människor som det är självklart att man hänger med, typ jämt. mest har jag löst glidit mellan olika konstellationer, men har aldrig riktigt haft en egen. nu har jag ett gäng där det bara är vi två, och han gör mig så trygg att det skrämmer mig.

gangs.

1 Läs mer >>
på jobbet skrattar de och kallar mig teatral när jag talar om saker jag uppskattar. "enmansteater" kallade han mig här om kvällen. lustigt va? men så är det, jag skådespelar, för alltsom oftast har jag inte energi nog att landa där jag är, för där jag är är det inte särskilt bra och alltsom oftast drabbas jag av hopplöshet. varje år. hur håller andra människor ihop? eller gör de det? i min värld är alla hopplösa, sorgliga varelser som klamrar sig fast för glatta livet medan de dränker sin ångest i hysteriskt gälla skratt som elakt studsar mellan de tomma väggar som håller oss fångna. men jag skrattar för det, talar med tindrande ögon om hur gott de nyplanderade kryddorna i vardagsrummet luktar, förlorar i pingis med övertygande entusiasm och ligger vaken hela nätterna med en slingrande ångestklump i bröstet.
 
idag gick jag tidigare från en betald utbildningsdag för att jag kvävdes av utmattningshuvudvärk. "klart du kan gå, det är ju inget fängelse", skämtade säkerhetsoperatören när jag lämnade den rättspsykiatriska vårdskedjans huvudbyggnad - säkerhetsklass 1 - för dagen. jag skrattade och blinkade menande, grät inombords och väntade en kvart på bussen som tog en evighet från världens ände i Gråbo. nej, inte är det ett fängelse - det är ett sjukhus. men inte känner jag mig friare för det.
 

he's only an actor.

0 Läs mer >>
Min dator dog. Eller laddaren. Eller, jag vet inte, men funkar gör den inte. Jag har det rätt gött ändå.

Now us slaves break b...

1 Läs mer >>
Jag och Eli prickar in våra jobbdagar perfekt med den andres lediga dagar och nu spontanåkte han till Krakow, kommer hem när jag åker till Karlstad. Bra jobbat, jojo. Vi överlever ändå, för att vi är smygromantiska och fantastiska. Men på tal om bra jobbat, jag jobbar ganska bra. Detta trots att klockan ringer 05:00 och bussen går 05:39 om morgnarna. Patienterna är fina i kontakten och jag kan se att jag har vuxit det senaste året. Det är en fin känsla, fast jag är slut efter varje tio-timmars-pass. När jag tänker efter så har jag bara tio pass kvar innan fem veckors ledighet, så det kan jag gott stå ut med. I Juli väntar konserter i mängder, lata dagar i Kalmar, bokläsning vid Härlanda tjärn, festival och tio dagar i Berlin-Hannover-Finland-Stockholm. Kul.

So we return to her w...

1 Läs mer >>
Så går det när man klagar på värmen - det blir ännu varmare. Slet mig runt femman i dödshetta och fick snyggaste bonna-brännan! Nu äter jag dödsstark chilisoppa ur Evelinamuggen (eller, mugg? den är ju enorm!) och är pepp på att träffa henne imorgon. Men först! Fyra timmar i bil och punkspelning!

Kaos och värme och li...