0 Läs mer >>
Och idag jagade vi en kille som gömde sig i miljörummet.
Bee-bop.

Imorgon flyttar jag.

0 Läs mer >>
Lille Kalle Banan fyllde tjugo stora år i veckan, så igår lockade jag håret (fånigt) och tog en kasse folköl (moget) för att åka ut till honom i Biskopsgården (farligt). Alla syskonen Mossberg var ju där så klart, jag ser dem som min extrafamilj när jag saknar min egen för mycket, och sen var det massa grabbar jag inte kände, men det är någonting med unga pojkar som gör att jag känner mig bekväm. Jag tror jag är en liten pojke i själen. Himla trevligt var det, och alla blev trevligt berusade och jag fick sällskap på hemvägen av någon som inte sett Göteborgs vackraste utsikter. Det var inte annat att göra än att traska från Redbergsplatsen och upp till Lundens vattentorn klockan fyra på morgonen, låta hakorna falla ned mot bröstet för att den är så vacker, den här stan.

Subtle young hips,...

1 Läs mer >>
Jag är arg på Janne Josefsson. Först skrev jag en mycket upprörd sida om hur han förringar ekonomisk utsatthet bland vissa medborgare, men jag är för trött och offensiv för att kunna uttrycka mig korrekt, så jag skjuter detta på framtiden. 
 
Några stolpar bara:
 
- Uppdrag Granskning handlade idag om fenomenet "barnfattigdom" i Sverige.
- Rädda Barnen har låtit påskina att det finns 250 000 fattiga barn.
- Jan Banan ifrågasätter detta.
 
Problem enligt mig:
 
- "Fattigdom" är ett relativt begrepp. Är man fattig i Sverige handlar det inte, som i U-länder, om att leva under 1 USD/dag (då skulle man inte ens få sig en cheeseburgare till frukost, det går ju inte!), utan om att leva under existensminimum; att ha så ansträngd ekonomi att man inte kan  delta i samhället på samma villkor som merparten av invånarna, att vara under normen.
- "Fattigdom" är även ett starkt ord. Som framgår i programmet är undersökningarna mycket bristfälliga och kampanjerna är vinklade. Detta kan komma av höga ambitioner, av en önskan om att få medmänniskor att sträcka ut en hand till de utsatta som faktiskt finns. Troligare är dock att massan tvivlar på hjälporganisationers trovärdighet och underlåter att bistå med någonting över huvud taget. Dåligt gjort, Rädda Barnen och allt vad ni heter.
- Så som Janne framställer det, finns det knappt något ekonomiskt utanförskap i Sverige. Han säger det inte, det påstod jag aldrig, men det är den känslan jag får när han viftar bort och nedlåtet utfrågar de berörda inom diverse hjälporganisationer. Problemet är utanförskapet och inte ekonomin, säger han vid ett tillfälle. Han har poänger, givetvis, men allt tycks för honom vara svart eller vitt. Vem är det nu som vinklar?
 
Jag håller med om att de rapporter som belyses i programmet tycks överdrivna och grovt vinklade, för att inte tala om slarvigt utförda, men när jag i min egen stad ser trötta barn som stumt sträcker fram en smutsig pappersmugg, hur kan han säga att det inte finns barnfattigdom? Vad föräldrarnas ekonomiska svårigheter beror på är inte intressant i sammanhanget, må det så vara dålig planering, missbruk eller annat som Janne verkar anse självförvållat - eller helt enkelt otillräckliga inkomster. Oavsett vad, så finns det barn som far illa på grund av bristande resurser. Det är så, men det borde inte få vara så. Att Uppdrag Granskning så lättvindigt borstar av sig detta faktum känns inte okej.
 

Käre lille Jan.

1 Läs mer >>
Förra veckan jobbade jag 40 timmar, plus två timmars resväg per dag, och jag satt med B-uppsats två heldagar, tränade fyra gånger samt var ute två kvällar. Behöver jag beskriva hur slut jag var när jag kom hem från jobbet halv elva igår kväll? Men! Idag lämnade jag och Olivia in vår uppsats (som handlar om förebyggande insatser mot ungdomskriminalitet), imorgon kommer de nya studenterna som ska visas runt och sen! sen! är jag ledig i fem hela dagar innan vårterminen börjar!
 
Så, förutom utmattningssymptom och att jag har flyttpackningen framför mig så börjar 2013 himla bra!

Another place, ano...

0 Läs mer >>

Dagens tips: kaffe...

1 Läs mer >>
"Äh, det är väl ganska trevligt här, men kompisarna vet du... jag har inte träffat mina kompisar på åtta-nio månader kanske, jag har inte vart utanför väggarna på åtta-nio månader. Då skiter man i om det är trevligt", så skrattar han lite. Det gör han ofta, skrattar med hela kroppen eller avfyrar sitt breda leende som smittar alla i närheten.
 
Han är lika gammal som jag och har redan förlorat ett år av sitt liv, inlåst, fråntagen allt, ensam bland människor han troligen aldrig skulle umgåtts med annars, men det är ju så, man gör det bästa av situationen. Vi är lika gamla och skrattar åt samma saker, han upprepar igen att det är kul att träffa någon i sin egen ålder, alla andra är minst tio år äldre. Jag säger att jag förstår, men det gör jag ju inte.
 
När jag går hem tackar jag artigt för en trevlig kväll och säger god natt, hoppas de har en bra helg allihop. Sen drar jag mitt kort och går ut genom en låst dörr, och genom en till. Kvällsluften är kyligt uppiggande och jag blinkar hårt för att få in fukt i kontaktlinserna som tröttats ut av den torra, tunga luften på avdelningen. Det var en trevlig kväll, jag sa det inte bara för att vara artig. Fredag kväll dessutom, och deras nyfikna frågor om mina kvällsplaner gör mig obekväm. Jag åker hem och sover. Tar inte tillvara på en frihet som inte är självklar. 
 
Hur jävligt är inte vårt samhälle, egentligen? Det är sällan någon med en trygg, stabil uppväxt och sjyssta förutsättningar spontant bryter sig loss och sliter loss allt som håller den uppe för att hamna på botten. Blir man dömd i tjugoårsåldern, då kan man ana att utförsåkningen började tidigt. Och det syns. Dessa ungdomar som vandaliserar, som i unga år brukar narkotika och som skadar sin omgivning och sig själva, det är inte de som kommer hem till ett dukat bord och trygga relationer. Var finns samhället, var finns de trygga vuxna, var finns alla resurser, var fan är alla som ska bry sig?
 
I GP igår stod det om hur mycket samhället tjänar på förebyggande insatser, både ekonomiskt och moraliskt (om jag får uttrycka mig så). Alla studier jag läst och allt jag sett pekar på samma sak. Det är ingen avancerad ekvation. Övervägande tycks det också vara så att relationer är det viktigaste, någon som tror på en, finns kvar om konflikter uppstår och uppriktigt bryr sig om en. Kärlek kostar inte mycket.
 
Varför måste det alltid gå för långt innan man orkar anstränga sig? Hur svårt ska det vara?

Syns inte, finns i...

0 Läs mer >>
Flygbiljett till Brighton köpt, BAM.
Kanske borde dubbelkollat att det funkar, men äsch, impulser är till för att följas.
Dessutom har jag redan jobbar 25 timmar i år.
Klirr i kassan.

Mitt hår är mjukt.

1 Läs mer >>
Visst kryper det i skinnet när kapitalismens kalla vindar ovälkomna smiter in genom fönsterlisterna och likgiltigt tömmer vart rum på värme, energi och hopp. Vem tjänar på ett rikt samhälle, när ingen i samhället någonting har? Inte är väl samhället företagen vi bygger och varorna vi producerar? Nej samhället är individerna som finns inuti det och gemenskap och solidaritet är vår enda sanna rikedom. Har vi inte detta är samhället lika fattigt som julborden i stadens Las Palmas.
 

Palme dog. Jag hat...

0 Läs mer >>
(Rubriken är en Frank Turner-referens och jag får inte tag på biljetter till hans Göteborgsspelning. Nedstämd.)
 
Den 27de februari åker jag till Brighton, woop-dee-doo! Flygbiljetten kostar 200 spänn och Paul the Bloody Best sa att han kan ta ledigt om jag vill komma tidigare. Vill någon följa med? Tre dagar på Brighton Beach, det vore! Eller i London, för tåget dit kostar femtio spänn, inte fel det heller.
 
# 28 februari spelar River Jumpers i Brighton,
# 1 mars är det en house show i London,
# 2 mars är det en heldags skatepunk-show i Grimsby
 
och det är fantastiska människor överallt!
All the England bloody keep my darn bones fucking best! Egg salad!!!!
 

England keep my bo...

0 Läs mer >>
Jag kollar på Palme (här har ni del 1 på SVT play) och som vanligt får en annan individs goda kvalitéer mig själv att framstå som ännu sämre. Det mesta ogillar jag och resten gör mig provocerad och nedstämd, men aldrig i livet att jag skulle sätta mig över min lättja och kämpa för någonting. Jag tittar mig besviket i spegeln och säger åt den tomma blicken som möter mig att, det är okej, ingen förväntar sig någonting, det ligger inte i människans natur att förändras. Så återgår jag till mina gråtonade omvärldsbetraktelser, tror mig veta, tror mig kunna och tror mig aldrig bli motbevisad då det aldrig skulle falla mig in att pröva mina kunskaper, mina talanger och på så vis aldrig heller misslyckas. 
 
Den andra januari sa jag till mig själv, att sådan behöver jag inte vara. En del av mig vill ha förmågan att förändra, om inte omvärlden så åtminstone mig själv. Alkohol gör mig aggressiv, cynisk och omåttligt elak, vilket alltid slutar med att jag fäller ilskna, bittra tårar på hemvägen. Nå, inte alltid, men kanske sjutton gånger av tjugo. Så jag gav mig ett enkelt mål, ville ge mig själv möjligheten att lyckas: tre veckor ska jag vara utan, bara tre, för på så vis kan man bryta en vana samtidigt som målet är nära och kommer ändå närmare hela tiden. På fjärde dagen gav jag upp hoppet om mig själv. Som min terapeut säger ska man inte förakta eller fly ifrån de sidor hos sig själv man inte uppskattar, nej, man ska acceptera dem! Vad gör jag då, när jag tappar tron på mig själv i samma takt som jag tappar tron på omvärlden? Jo, jag accepterar att jag är en bitter, feg, osäker och missunnsam varelse och tänker att det är lika bra att goda människor skjuts på sin väg till det Heliga Blå, för de har inget i denna värld att göra. Så det så.
 
Intressant film förövrigt, sevärd, det var egentligen det jag skulle säga, men jag försvann i mitt ego igen.
OH THE HUMANITY.

Nailing Descartes ...