1 Läs mer >>
-

Jag har en hemlighet.

0 Läs mer >>

scandalous.

0 Läs mer >>
Åh, bästa helgen och helt utan kamera. Sämst. Så himla sliten av att ha somnat stupfull på olika golv de senaste fem nätterna, träffat nya människor varje dag, sett oändligt många grymma band på fräcka punkrockspelningar, försökt hänga med i sydengelsk slang och varit ständigt uppe i varv. Med ett gäng skäggiga engelsmän har jag forslats genom landet bak i en van utan fönster och utan säten, med golvet täckt av sovsäckar och kuddar, våra muntra läppar visslande visor i kanon. Vi umgicks första gången i fredags och när vi skiljdes inatt hade vi redan internskämt och tusen historier.Åh hjärta. Finns det någonting bättre än punkrock?
 
 
Darko <3

England keep my boner...

0 Läs mer >>
(Rubriken är en Frank Turner-referens och jag får inte tag på biljetter till hans Göteborgsspelning. Nedstämd.)
 
Den 27de februari åker jag till Brighton, woop-dee-doo! Flygbiljetten kostar 200 spänn och Paul the Bloody Best sa att han kan ta ledigt om jag vill komma tidigare. Vill någon följa med? Tre dagar på Brighton Beach, det vore! Eller i London, för tåget dit kostar femtio spänn, inte fel det heller.
 
# 28 februari spelar River Jumpers i Brighton,
# 1 mars är det en house show i London,
# 2 mars är det en heldags skatepunk-show i Grimsby
 
och det är fantastiska människor överallt!
All the England bloody keep my darn bones fucking best! Egg salad!!!!
 

England keep my bones...

0 Läs mer >>

Slaves to the pavemen...

1 Läs mer >>
Göteborgs Universitet har en mängd utbyten med andra fakulteter, i länder över hela världen, så att man kan läsa en kurs, skriva uppsats eller göra praktik lite varstans. Nytt för vårt program är att man tydligen kan spendera fjärde terminen på Socionomprogrammet utomlands, och de enda universitet som hade motsvarande kurser samtidigt är Madrid och Berlin. Så, när jag var på informationsträff visste jag inte ens vad det gällde, men tänkte att i Sverige har jag inte så mycket att hämta ändå, och gjorde en spontananmälan. De skickar två från varje fakultet och tydligen var det bara en annan härifrån som ville till Berlin, så om jag vill får jag alltså åka. Universitetet och CSN bidrar och grejer, så i princip är allt fixat. Ska bara suga på karamellen lite.
 
Alltså:
Sophia + Berlin
april - juli
bostad
pengar
# ching

Vad jag menade med Ty...

2 Läs mer >>
Så, jag pluggar i Berlin nästa termin, april till juli. Impulsbeslut är de bästa besluten!
Vi hörs!

Deutschland über alle...

1 Läs mer >>
Saknar så jävla mycket va!!! Idag är Rebuke i Luxemburg. Jag är i Göteborg. Fast det är lugnt, jag gillar Göteborg. Här är vad jag och Adam hade för oss för strunt i London, Brighton och Bristol!

Slaves to the pavemen...

1 Läs mer >>
 
Det här året har egentligen varit så jävla fint, och nu när Sean och Andy åkt på turné med Rebuke, utan mig, och mina belgiska vänner från Groezrock åkt hem och Brightonpojkarna snart turnerar med sitt nya album, då känns allt så jävla tomt. Min favoritskjorta luktar Sean också, och jag har veggie-haggis och belgisk öl i kylen. Vältrar mig i bilder och längtar tillbaka.
 
Åh gud jag vill på turné.
 

Slaves to the pavemen...

1 Läs mer >>
Jag kan väl erkänna att det var rätt gött att träffa A Wilhelm Scream i Bristol. Litegrand bara.

Famous friends and fa...

1 Läs mer >>

Hus jag tagit kort på...

0 Läs mer >>
Tänkte mig verkligen inte för, skrev in kortnumret och plötsligt hade jag ett bokningsnummer. Okej, men banksida eller bekräfta då? Jaja, jag åker väl till UK om två veckor igen, bjuder in mig själv till sammanhang jag inte vet om jag är önskad i, om jag passar in i. ÅÅH SOPHIA tänk någon gång. Jaja, om exakt fjorton dagar klamrar jag mig krampaktigt fast vid min kamera framför A Wilhelm Scream någonstans i Wales, dagen efter är jag nog hos Paul i Brighton. Magen tog ett skutt nu, åh, dumma jävla brud. Jaja, det blir bra. Tja.

I'm not renting this ...

0 Läs mer >>

so yeah, that's Manch...

2 Läs mer >>
grym helg och så, har hunnit se London, Birmingham, Darwen, Manchester och Edinburgh, hängt ensam på fånigt stereotypa engelska pubar där gamla män bjöd på whisky, druckit öl i en solig park och knallröd i ansiktet stammat fram min kärlek till mitt favoritband. kände mig rätt fräck ändå, folk jag aldrig träffat innan visste vem jag var och gitarristen i Flatliners kom fram och frågade om det var jag som var the swedish punkrocker, så gav han mig ett plektrum och jag rodnade sådär som bara jag kan, blev precis som när jag var tretton år gammal och allt.

fffuuuuuckin' Alvinnn...

0 Läs mer >>
Söndagen var bästa dagen, men inte bästa banden, mest häng med bästa folket; därav knappt några bilder. Nu när jag sitter ensam på min kammare saknar jag det så våldsamt och tänker att, nej, roligare än så kan man inte ha det, lyckligare än så kan man inte vara. Haha, åh, längtar till nästa år!
Mina och Dantes snuskiga festivalskor (ja, jag har målat med spritpenna på mina #trettonåring)
Syrran fixar frillan!
Vitkålssalladen min och Antis äventyrspromenad resulterade i! Haha, vi gick och funderade högt över hur vi skulle hitta till centrum, så sa någon i förbifarten "ta nästa höger och sikta på kyrktornet!" Det tog oss ett tag att inse att de hade pratat svenska. Vädret var i princip svensk sommar, så allt var fint och det var gött gung i gräset med öl i plastmugg.
Everyone hatin' on Patrik
Liksom på de flesta gig stod mitt svenska sällskap längst bak, så jag hängde med mig själv, men är det The Bronx så är det! Ljudet var förkastligt, men jag hade aldrig sett dem, så jag kissade nästan på mig för varje fantastisk låt de avfyrade.
Ensam och euforisk längst fram mötte jag en självlysande genomsvettig Ed som jag inte sett på nästan en månad och han grabbade tag i mig i en såndär kram så jag trodde jag skulle svimma. Det är bisarrt vilken energi man får, hur lycklig man blir, när man dessutom delar den upprymdheten med någon annan! Bandet blev minst dubbelt så bra när jag krossades mellan honom och Max, vrålade lyckligt varje sång så högt vi kunde, fina fina gossar. Kolla bara passionen dem emellan, klart man blir avundsjuk!
The Swellers också, minsta scenen, men skönaste spelningen och jag kunde varenda ord i varenda låt, åh, fantastiskt. Gitarristen också, crowdsurfing while playing, ace.
Min familj och sånger om Andy i solnedgången, finare blir det inte.
Ja, jag såg Refused. Finns ju ingenting att säga. Jag tror hälften av alla grät. Sinnessjuk setlist. Perfekt.
På kvällen mötte jag upp Ed igen och det var inte konstigt att vi aldrig hittat varandras camp, för de var så långt ifrån varandra som det bara gick, tokiga britter och deras tokiga gömställen. Eftersom jag var ensam nykter främling bland uppspelta valpiga britter kände jag mig en smula malplacerad emellanåt, men herregud vad jag aldrig varit med om något roligare än när Paul, som ingen sett till på två dygn, snubblade in bland tälten och skrek "I'm back!!! I'm black!!!" Han hade fått hela ansiktet målat med spritpenna, haha, och ramlade över varenda tält, rullade fram och tillbaka och sjöng "I love being black", sen brottade han ner mig i en björnkram och jag kände mig förvånansvärt välkommen ändå. Man ser hans ben på bilden, det är skoj, Laura petade på honom med en pinne, det var också himla skoj, hon var den roligaste bruden jag träffat.

Eftersom vi hade femton timmars bilkörning framför oss var min plan att gå och lägga mig tidigt, men det gick inte riktigt. Ni vet, jag skulle ju aldrig (nåja) träffa dem igen och jag mådde obeskrivligt bra just där, just då. Haha, Ed ägnade hela natten åt att lära mig säga "fucking cunt!" som någon från Brighton snarare än som någon från Manchester och han drev med mig utan att jag förstod det, det händer ytterst sällan, klart jag inte kunde förväntas bete mig moget och ansvarsfullt! Istället smög jag därifrån i gryningen, alla sov och jag vågade inte säga hejdå, vinglade ystert tillbaka över hela campingen för sista gången. Åh, vemod, min följeslagare, mitt ok!

Vill vältra mig i Gro...

1 Läs mer >>
Vi anlände klockan åtta på fredagkvällen och satt i en oändlig kö medan mörkret smög sig på, molnen hopade sig och ett försiktigt regn började falla från himlen. Vad alla andra trodde var en kö var nog inte alls en kö, så vi gick runt allihop och fick biljetter bytta mot band på femton minuter, i jämförelse med de andra göteborgarnas två timmar. HAHA. Jag fick mig en Dante att dela tält med, så jag var nöjd ändå. Väl inne fick vi slåss med tyskars jävla pop up-tält som dök upp bokstavligen där man stog, så något gemensamt supercamp blev inte av, men jag mötte i alla fall min turnévän Paul innan han försvann spårlöst i två dagar... mer om detta sen, därför har jag i alla fall inga bilder från första kvällen!
Festivalen öppnade klockan elva på lördagen med Chixdiggit! och tonårsnostalgi (första "riktiga" bandet jag såg som trettonåring, fast det var sextonårsgräns #REBEL) och vi var ganska upprymda även om det inte syns och även om allt var kallt och blött och den billigaste ölen smakade sur pung.
Sen gjorde Authority Zero en sådär explosivt energisk och asbra spelning och jag har aldrig hört någon sjunga så fort innan!
Vi såg inte så nöjda ut efter det heller, men det var vi!
Belvedere är nästan hela (nåja, halva då) anledningen att jag alls åkte till festivalen. De har inte spelat på åtta år och ändå lyckades de pricka alla mina favoritlåtar från alla skivor och jag stog längst fram och var smärtsamt kissnödig. Det var underbart! Dessutom sprang jag in i Andy precis innan och fick jättemycket kärlek (och hans plånbok). Vi hängde ju varje sekund av varje timme i två veckor i Tyskland, hade saknat honom. Ja, underbart.
Efter Belvedere (och kisspaus åhgudja) träffade jag stiligaste Max och fick en björnkram och blötaste pussen. Vi delade på en cigarr i gräset och han berättade att "I seem to have misplaced Paul", haha. Sen lommade han iväg i sitt rus och jag återförenades med min familj (och Stitch!). Det blev ska-dans (se nedan) till Reel Big Fish och vi hann till och med klämma in en timme i campet.
Syster och jag är ganska lika ändå, fast jag önskar mitt hår kunde få den färgen hennes har. (Kul grej; ingen märkte den tokiga snubben som sticker in huvudet i bilden förrän dagen efter. Vad fan kom han ifrån?)
Set Your Goals (ovan) hade fan för mycket publikfokus (ja, det kan man ha!), för micen var nästan alltid riktad utåt och det var ständigt tio stage divers på scenen. Jaja, jag tycker om dem ädå. Lagwagon (nedan) hade liksom Belvedere en fantastisk setlist och spelningen var så bra så jag rös flera timmar efteråt.
Joey Cape <3

Vill vältra mig i Gro...