enmansteater

"Äh, det är väl ganska trevligt här, men kompisarna vet du... jag har inte träffat mina kompisar på åtta-nio månader kanske, jag har inte vart utanför väggarna på åtta-nio månader. Då skiter man i om det är trevligt", så skrattar han lite. Det gör han ofta, skrattar med hela kroppen eller avfyrar sitt breda leende som smittar alla i närheten.

 

Han är lika gammal som jag och har redan förlorat ett år av sitt liv, inlåst, fråntagen allt, ensam bland människor han troligen aldrig skulle umgåtts med annars, men det är ju så, man gör det bästa av situationen. Vi är lika gamla och skrattar åt samma saker, han upprepar igen att det är kul att träffa någon i sin egen ålder, alla andra är minst tio år äldre. Jag säger att jag förstår, men det gör jag ju inte.

 

När jag går hem tackar jag artigt för en trevlig kväll och säger god natt, hoppas de har en bra helg allihop. Sen drar jag mitt kort och går ut genom en låst dörr, och genom en till. Kvällsluften är kyligt uppiggande och jag blinkar hårt för att få in fukt i kontaktlinserna som tröttats ut av den torra, tunga luften på avdelningen. Det var en trevlig kväll, jag sa det inte bara för att vara artig. Fredag kväll dessutom, och deras nyfikna frågor om mina kvällsplaner gör mig obekväm. Jag åker hem och sover. Tar inte tillvara på en frihet som inte är självklar. 

 

Hur jävligt är inte vårt samhälle, egentligen? Det är sällan någon med en trygg, stabil uppväxt och sjyssta förutsättningar spontant bryter sig loss och sliter loss allt som håller den uppe för att hamna på botten. Blir man dömd i tjugoårsåldern, då kan man ana att utförsåkningen började tidigt. Och det syns. Dessa ungdomar som vandaliserar, som i unga år brukar narkotika och som skadar sin omgivning och sig själva, det är inte de som kommer hem till ett dukat bord och trygga relationer. Var finns samhället, var finns de trygga vuxna, var finns alla resurser, var fan är alla som ska bry sig?

 

I GP igår stod det om hur mycket samhället tjänar på förebyggande insatser, både ekonomiskt och moraliskt (om jag får uttrycka mig så). Alla studier jag läst och allt jag sett pekar på samma sak. Det är ingen avancerad ekvation. Övervägande tycks det också vara så att relationer är det viktigaste, någon som tror på en, finns kvar om konflikter uppstår och uppriktigt bryr sig om en. Kärlek kostar inte mycket.

 

Varför måste det alltid gå för långt innan man orkar anstränga sig? Hur svårt ska det vara?