1 Läs mer >>
Tio timmars tentaskrivande och en lunch bestående av två Delicatobollar senare är jag skönt kutryggig med mysigt rund mage.
Tar ut svängarna, putar ut i sömmarna. Ser inte alls ut som Fröken Sverige. 
Det är väl tur det!
Jag har förresten inte bytt kläder idag.
Jag får ligga ändå.
Den du.

Jag jobbar stenhår...

0 Läs mer >>
Den här veckan har varit fantastiskt rolig, med min och Tovas sittning (vi var utklädda till Link och Zelda, cool story bro!), en heldag i Hallsberg med älskade Sara, lunch med Elina, fira Zacharias 20-årsdag med ölkubb på Masthuggsberget och alla stulna stunder med han som gör mig snurrig i huvudet. Detta har dock sitt pris, eftersom jag nu har två dagar på mig att skriva en tio-dagars-tenta. Men jag har en blommig blus och om en vecka är det Groezrock, det är kul!
 
 

Sitta i skolan, på...

2 Läs mer >>

Happy sunday, whore.

0 Läs mer >>

Gotta get down on ...

0 Läs mer >>
En gång ville jag dö för att jag inte trodde att jag fanns. Då sa en kurator "men så är det inte, det förstår du ju själv, ge dig nu". Då slutade jag hoppas på hjälp och mådde piss i ytterligare fem år. En annan berättar om socionomen som sa "ska du vara såhär besvärlig är det ingen idé att vi ens försöker hjälpa dig", när personen ifråga fortsatte hävda sin rätt till adekvat vård. 
 
Som professionell är det ens uppgift att vara just professionell. Men när man är det så till den grad att man förlorar all medmänsklighet, allt intresse för individen bakom diagnosen, och den stackars trasiga människa som själv inte vet vad den ska ta sig till och då lägger allt hopp i dina händer, och du vägrar ta emot det, vad fan har hänt då? Jag funderar på om det är oundvikligt att bli cynisk, bitter och alltigenom präglad av världens hopplöshet när man jobbar med människor. När man jobbat i tio år och sett samma typ av vissna själar trampa in och ut genom dörrarna, utan resurser eller kunskaper eller möjlighet att hjälpa dem som man vill, är det då man slutar försöka? Är det då vårdhem blir förvaring, små nötta lådor och fack man stoppar in människor i utan att egentligen tro på att de någonsin kommer bli helt hjälpta. Eller är det när man vägrar vara ödmjuk, när man tror blint på att ens egen yrkestitel är likamed rätt att definiera de utsattas behov, är det då man slutar hjälpa? "Jag vet bäst", säger man och kastar piller på krossade själar."Ryck upp dig nu." Eller så tejpar man ihop återstoden med gråten i halsen och ljuger för sig själv och omvärlden när man kvider att allt kommer ordna sig.
 
Så många som jobbar med människor är fan dumma i huvudet; oddsen pekar på att jag också kommer vara det. Varför i helvete väljer jag just socionom av alla tunga, tärande jävla yrken? Kanske gillar jag att misslyckas med saker.

Min största skräck...

0 Läs mer >>
Föll ihop i en snörvlande hög och skrattgrät hysteriskt i hans päls. Bäst.

Min katt är hemma!

1 Läs mer >>

The pieces don't f...

4 Läs mer >>
Idag är min första friska sovmorgon på tvåveckor. Min första ensamma dag, min första lugna dag, min första pluggdag, min första dag utan planer. Det ni. Min pojkvän jobbar dygn och smet hemifrån halv tio, och med tanke på att han har ännu fler bollar i luften än jag så har vi tur om vi hinner ses innan semestern. 
 
Annars då?
 
- Min älskade Zacharias har varit hemifrån i över en vecka, för att någon förvirrad typ rökte med öppen dörr. Vad gör man? Man väntar. Alla vet att tålamod inte är min starka sida, så jag är trött och distraherad av oro jag inte kan ta itu med.
- Min pappa hängde här en helg, sånt som händer en gång i livet, men vi hade skoj och det var bra!
- Mina syskon och min mamma har också varit här en sväng. Min familj är det finaste jag har. De gillade min pojkvän också, ännu finare.
- Jag har fått två nya vänner: först en flicka från London, sen en grabb från Hannover. 
- Genom att visa främlingar runt i Göteborg har jag själv sett massa nya saker och inser mer och mer att jag älskar den här stan.
- Jag är kär. Det är en lurig känsla, jag har aldrig känt mig så hemma med någon, eller sett upp så mycket till någon, och ändå känner jag mig inte osäker och värdelös. Nej, jag är... trygg. Låter bra vara bra. Det trodde jag aldrig jag skulle höra mig själv säga. 
 
Fred.

Metaphores are for...

0 Läs mer >>
.

Jag är kär.