på jobbet skrattar de och kallar mig teatral när jag talar om saker jag uppskattar. "enmansteater" kallade han mig här om kvällen. lustigt va? men så är det, jag skådespelar, för alltsom oftast har jag inte energi nog att landa där jag är, för där jag är är det inte särskilt bra och alltsom oftast drabbas jag av hopplöshet. varje år. hur håller andra människor ihop? eller gör de det? i min värld är alla hopplösa, sorgliga varelser som klamrar sig fast för glatta livet medan de dränker sin ångest i hysteriskt gälla skratt som elakt studsar mellan de tomma väggar som håller oss fångna. men jag skrattar för det, talar med tindrande ögon om hur gott de nyplanderade kryddorna i vardagsrummet luktar, förlorar i pingis med övertygande entusiasm och ligger vaken hela nätterna med en slingrande ångestklump i bröstet.
idag gick jag tidigare från en betald utbildningsdag för att jag kvävdes av utmattningshuvudvärk. "klart du kan gå, det är ju inget fängelse", skämtade säkerhetsoperatören när jag lämnade den rättspsykiatriska vårdskedjans huvudbyggnad - säkerhetsklass 1 - för dagen. jag skrattade och blinkade menande, grät inombords och väntade en kvart på bussen som tog en evighet från världens ände i Gråbo. nej, inte är det ett fängelse - det är ett sjukhus. men inte känner jag mig friare för det.
