enmansteater

Åh, bästa helgen och helt utan kamera. Sämst. Så himla sliten av att ha somnat stupfull på olika golv de senaste fem nätterna, träffat nya människor varje dag, sett oändligt många grymma band på fräcka punkrockspelningar, försökt hänga med i sydengelsk slang och varit ständigt uppe i varv. Med ett gäng skäggiga engelsmän har jag forslats genom landet bak i en van utan fönster och utan säten, med golvet täckt av sovsäckar och kuddar, våra muntra läppar visslande visor i kanon. Vi umgicks första gången i fredags och när vi skiljdes inatt hade vi redan internskämt och tusen historier.Åh hjärta. Finns det någonting bättre än punkrock?

 

 

Söndagen var bästa dagen, men inte bästa banden, mest häng med bästa folket; därav knappt några bilder. Nu när jag sitter ensam på min kammare saknar jag det så våldsamt och tänker att, nej, roligare än så kan man inte ha det, lyckligare än så kan man inte vara. Haha, åh, längtar till nästa år!

Mina och Dantes snuskiga festivalskor (ja, jag har målat med spritpenna på mina #trettonåring)

Syrran fixar frillan!

Vitkålssalladen min och Antis äventyrspromenad resulterade i! Haha, vi gick och funderade högt över hur vi skulle hitta till centrum, så sa någon i förbifarten "ta nästa höger och sikta på kyrktornet!" Det tog oss ett tag att inse att de hade pratat svenska. Vädret var i princip svensk sommar, så allt var fint och det var gött gung i gräset med öl i plastmugg.

Everyone hatin' on Patrik

Liksom på de flesta gig stod mitt svenska sällskap längst bak, så jag hängde med mig själv, men är det The Bronx så är det! Ljudet var förkastligt, men jag hade aldrig sett dem, så jag kissade nästan på mig för varje fantastisk låt de avfyrade.

Ensam och euforisk längst fram mötte jag en självlysande genomsvettig Ed som jag inte sett på nästan en månad och han grabbade tag i mig i en såndär kram så jag trodde jag skulle svimma. Det är bisarrt vilken energi man får, hur lycklig man blir, när man dessutom delar den upprymdheten med någon annan! Bandet blev minst dubbelt så bra när jag krossades mellan honom och Max, vrålade lyckligt varje sång så högt vi kunde, fina fina gossar. Kolla bara passionen dem emellan, klart man blir avundsjuk!

The Swellers också, minsta scenen, men skönaste spelningen och jag kunde varenda ord i varenda låt, åh, fantastiskt. Gitarristen också, crowdsurfing while playing, ace.

Min familj och sånger om Andy i solnedgången, finare blir det inte.

Ja, jag såg Refused. Finns ju ingenting att säga. Jag tror hälften av alla grät. Sinnessjuk setlist. Perfekt.

På kvällen mötte jag upp Ed igen och det var inte konstigt att vi aldrig hittat varandras camp, för de var så långt ifrån varandra som det bara gick, tokiga britter och deras tokiga gömställen. Eftersom jag var ensam nykter främling bland uppspelta valpiga britter kände jag mig en smula malplacerad emellanåt, men herregud vad jag aldrig varit med om något roligare än när Paul, som ingen sett till på två dygn, snubblade in bland tälten och skrek "I'm back!!! I'm black!!!" Han hade fått hela ansiktet målat med spritpenna, haha, och ramlade över varenda tält, rullade fram och tillbaka och sjöng "I love being black", sen brottade han ner mig i en björnkram och jag kände mig förvånansvärt välkommen ändå. Man ser hans ben på bilden, det är skoj, Laura petade på honom med en pinne, det var också himla skoj, hon var den roligaste bruden jag träffat.

Eftersom vi hade femton timmars bilkörning framför oss var min plan att gå och lägga mig tidigt, men det gick inte riktigt. Ni vet, jag skulle ju aldrig (nåja) träffa dem igen och jag mådde obeskrivligt bra just där, just då. Haha, Ed ägnade hela natten åt att lära mig säga "fucking cunt!" som någon från Brighton snarare än som någon från Manchester och han drev med mig utan att jag förstod det, det händer ytterst sällan, klart jag inte kunde förväntas bete mig moget och ansvarsfullt! Istället smög jag därifrån i gryningen, alla sov och jag vågade inte säga hejdå, vinglade ystert tillbaka över hela campingen för sista gången. Åh, vemod, min följeslagare, mitt ok!