enmansteater

Vi anlände klockan åtta på fredagkvällen och satt i en oändlig kö medan mörkret smög sig på, molnen hopade sig och ett försiktigt regn började falla från himlen. Vad alla andra trodde var en kö var nog inte alls en kö, så vi gick runt allihop och fick biljetter bytta mot band på femton minuter, i jämförelse med de andra göteborgarnas två timmar. HAHA. Jag fick mig en Dante att dela tält med, så jag var nöjd ändå. Väl inne fick vi slåss med tyskars jävla pop up-tält som dök upp bokstavligen där man stog, så något gemensamt supercamp blev inte av, men jag mötte i alla fall min turnévän Paul innan han försvann spårlöst i två dagar... mer om detta sen, därför har jag i alla fall inga bilder från första kvällen!

Festivalen öppnade klockan elva på lördagen med Chixdiggit! och tonårsnostalgi (första "riktiga" bandet jag såg som trettonåring, fast det var sextonårsgräns #REBEL) och vi var ganska upprymda även om det inte syns och även om allt var kallt och blött och den billigaste ölen smakade sur pung.

Sen gjorde Authority Zero en sådär explosivt energisk och asbra spelning och jag har aldrig hört någon sjunga så fort innan!

Belvedere är nästan hela (nåja, halva då) anledningen att jag alls åkte till festivalen. De har inte spelat på åtta år och ändå lyckades de pricka alla mina favoritlåtar från alla skivor och jag stog längst fram och var smärtsamt kissnödig. Det var underbart! Dessutom sprang jag in i Andy precis innan och fick jättemycket kärlek (och hans plånbok). Vi hängde ju varje sekund av varje timme i två veckor i Tyskland, hade saknat honom. Ja, underbart.

Efter Belvedere (och kisspaus åhgudja) träffade jag stiligaste Max och fick en björnkram och blötaste pussen. Vi delade på en cigarr i gräset och han berättade att "I seem to have misplaced Paul", haha. Sen lommade han iväg i sitt rus och jag återförenades med min familj (och Stitch!). Det blev ska-dans (se nedan) till Reel Big Fish och vi hann till och med klämma in en timme i campet.

Syster och jag är ganska lika ändå, fast jag önskar mitt hår kunde få den färgen hennes har. (Kul grej; ingen märkte den tokiga snubben som sticker in huvudet i bilden förrän dagen efter. Vad fan kom han ifrån?)

Set Your Goals (ovan) hade fan för mycket publikfokus (ja, det kan man ha!), för micen var nästan alltid riktad utåt och det var ständigt tio stage divers på scenen. Jaja, jag tycker om dem ädå. Lagwagon (nedan) hade liksom Belvedere en fantastisk setlist och spelningen var så bra så jag rös flera timmar efteråt.