enmansteater

Köpte trasmattor på IKEA, 19 kr/st och ja, det är barr, för det röktes på min balkong, med fötterna i liket efter min julgran, vilket sedan finfördelades i hela lägenheten, fast mest i mina strumpor.

Köpte underbara dubbelsängslakan på IKEA, som jag på en helg delat med två män med olika mängd kroppsbehåring. Det är fina tider i Lövnäskyrkan nu.

Köpte ramar på IKEA också, typ den som knappt syns.

Fylleslag. Jag vill inte städa än, för var man än känner att man vill lägga sig ned så är det jävla skönt och luktar svagt av svettrök och Göteborg och då känns det kanske ovanligt mysigt hemma. Helgen var himla mysig, ja.

Så jag har inga post-its kvar, men jag har fina minnen och uppmaningar jag överväger att lyda. Bäst är att de tyckte om mitt bröd, det ger upphov till oprovocerat mycket stolthet i min mage.

Sådär som när man går och tänker väldigt intensivt, så att man inte ser en isfläck utan blir så överraskad och kraftigt plötsligt panikslagen så att det hugger till jättehårt i magen. Man har ena benet rakt upp i luften, som om man skulle ta ett språng, och båda armarna ut åt sidorna, men man har fortfarande en fot i marken. Alternativen är två: antingen blir det inte mer än lite högre puls än normalt, för att man återfår balansen och har om en halv sekund även den andra foten i marken, eller så ramlar man bakåt och slår sig jättehårt, i bakhuvudet om man har otur, men mer troligt på svanskotan, så att man på grund av den halva sekunden det tog att halka, helst inte vill sitta ned på en vecka. Det första alternativet låter helt klart bättre, men det är det som är grejen; när man väl är där, i gränslandet mellan aj och okej, då har man ingen som helst aning om hur den halva sekunden kommer sluta, men rädslan för att man ska ramla platt pang ned på rygg är överhängande och gör vasst ont i magen. Så känns det nu.