Jag har enstereo. Den är asfet. Morgnar är finare när man kan höra favoriten bland sina
faktiska cdskivor i köket, blanda den med kaffe. Fast stereon är inte alls särskilt fet. Den
är säkert rätt kass. Men jag städade i alla fall köksbänken.
"Döden", mumlar jag för mig själv, tyst, för det är ingenting man får prata om.
"Döden," upprepar jag, smakar på ordet, för jag har aldrig fått säga det. Man får ju inte prata om det, inte fråga om det, inte alls låtsas som om det är någonting som kan inträffa. Uta får inte säga att, förresten, om jag kör ihjäl mig imorgon måste du ta hand om Leo, han är ju inte riktigt som de andra, han har ju ingen. Nej! Säger man då. Nej, så får du inte säga, usch, så hemskt prata inte om sådant!
"Döden!" Jag måste säga det högt, försöka känna någonting, någonting alls, men det är så svårt, för hur kan man bestämma sig för en känsla inför någonting man inte kan veta någonting om? Och hur kan man lära sig någonting om det, om ingen annan verkar vilja svara?
"Dö." Mjukt. En gång till säger jag det, försiktigt, långsamt, eftertänksamt. Jag har alltid upplevt att allting blir klart och lättförstått när man väl lyckas sätta ord på det. Den här gången förstår jag ändå ingenting. Allt jag inte förstår räds jag, för då har jag ingen kontroll. Kanske blir allt lättare om man väljer att ta döden som en del av livet. Den är ju här hela tiden. Man är ju så mycket mer än en kropp som bryts i vinden; man är en själ som böjer sig och rätas ut igen. Har man en gång varit kommer man alltid att vara. Du finns precis lika mycket som du alltid gjort, för allt du redan varit och allt du redan gjort kan ingen ändra på.
Om ett träd faller i skogen och ingen finns där som ser det, har det då fallit? Ja.
Förlåt.
Jönköping.
skärsååååår fjorton å...
green mango saramönster evelinagodis säsongsfinalen av breaking bad och alltså en värdelös personlig höjdpunkt i livet
ny mugg förövrigt för jag älskar ju indiska
God afton.
Fin, åh så fint, besök. Våfflor, julklappar, kaffesump.
Så fint var mitt hår igår, tjockt och blankt och så. Stackars hår.
Typ tjena och så, heh, fast han fick inte vara med egentligen. Ingen av dem. Fast det var nog okej ändå.
Gos.
Tjejerna lämnade, så klart, så jag och Nils myste en stund och tog en kvällspromenad (läs: var ovanligt bakfulla för en tisdag och tröståt större delen av en familjepizza). IT WAS A BEAUUUTIFUL DAY. Toy Story 3 är fan asbra!
Igår alltså.
Äh.
Dagens citat: "du pas...
Intresseklubben prese...
Intresseklubben prese...
Jag bäddar min säng v...
Önskade mig hela Indiska av mamma. Fick nästan det också.
STARSNOSTARS
Pojkvän lämnar avtryc...
Fikade hos mammorna med vita pepparkakor och lussekatter och grönkål(till fikat?). Mm.
Pojkvän och jag myste i raggsockar, för de har inga element där, bara en vedspis, så det blir lätt svinkallt.
I en hiss i Duvanhuset häromdagen sade en främmande kvinna att jag hade väldigt fina handledsvärmare. Värmde. Hemgjorda, faktiskt.
Bytte julklappar med syskonen och mammorna, fick en fin gratisteeshirt av syskon. Jag var inte så skeptisk som jag ser ut, jag blev glad faktiskt.
Fick lustiga örhängen av mamma också, assöta. Mm, familj! Hjärta på den.
HEST!HOST!HAST!HÄST?
Emily kröp upp i mitt knä med en stor kartbok i famnen. Hon pekade i vattnet utanför Japans kust och sa "Där bor du!". "Nej", rättade jag och pekade på Sverige istället. "Där bor vi." Hon frågade var hennes pappa bor, så vi letade upp Chile. Sen pekade hon på Danmark och sa "Där bor du!". "Nej," sa jag, "det är Danmark. Där bor det inga människor." Hon funderade på det ett tag, sen frågade hon vad de är då, de som bor där. Jag förklarade att de ser lite ut som människor och att de till och med tror att de är det, men det vet ju alla andra att de inte är. Dessutom pratar de konstigt och har röda näsor och det har ju inga riktiga människor. Hon funderade lite. "Jaha," sa hon. Sen kom hon fram till att hennes morbröder är danskar, för de tror också att de är människor, och att om man var i samma rum som dem för länge skulle man själv också bli det. Vi gick till köket och ritade istället.
Juldagsfeber.
Imorse fick jag massa fina saker av mamma, att ha i min endast i ljus klädda gran. Älskade verkligen kamelen, den får nog bli ett halsband resten av året. Ser ni elefanterna? De var jättefina, verkligen Sophia-blir-varm-i-magen-och-fuktig-i-ögat-fina. Mina kläder matchade granen också. Mamma hade på sig en likadan klänning. Det var ganska lustigt.
I efterhand vet jag inte varför jag sminkade mig ens, tänkte nog att det kändes juligt och förvisso känner jag mig som en julgran (rött och grönt liksom) fast kanske mest som en tjackhora som bytt upp sig till en rik äcklig snubbe med ögonen dinglandes i påsar vid knäna och rynkig rumpa. Sen åkte jag och mamma till min fina syster Anna (som fyller tjugofem idag jo jag tackar jag) och Putte och hela hans familj var där och jag fick fläta håret på de enda barnen jag vågar vara nära även om jag är lite obekväm med dem också. De är så fina, faktiskt. Vi såg på Kalle där, sen åkte vi till mamma, bara hon och jag alltså, och gjorde skum nymodig julmat för sådana som inte vill att djur ska må dåligt.
Drog såklart på mig Darth Vader över klänningen, så jag och mamma inte var precis lika. Han kan ju inte vara ensam på jul heller. Darth, alltså. Blev lite mer julmysigt också.
Och ikväll ska jag so...
