enmansteater

Jag kollar på Palme (här har ni del 1 på SVT play) och som vanligt får en annan individs goda kvalitéer mig själv att framstå som ännu sämre. Det mesta ogillar jag och resten gör mig provocerad och nedstämd, men aldrig i livet att jag skulle sätta mig över min lättja och kämpa för någonting. Jag tittar mig besviket i spegeln och säger åt den tomma blicken som möter mig att, det är okej, ingen förväntar sig någonting, det ligger inte i människans natur att förändras. Så återgår jag till mina gråtonade omvärldsbetraktelser, tror mig veta, tror mig kunna och tror mig aldrig bli motbevisad då det aldrig skulle falla mig in att pröva mina kunskaper, mina talanger och på så vis aldrig heller misslyckas. 

 

Den andra januari sa jag till mig själv, att sådan behöver jag inte vara. En del av mig vill ha förmågan att förändra, om inte omvärlden så åtminstone mig själv. Alkohol gör mig aggressiv, cynisk och omåttligt elak, vilket alltid slutar med att jag fäller ilskna, bittra tårar på hemvägen. Nå, inte alltid, men kanske sjutton gånger av tjugo. Så jag gav mig ett enkelt mål, ville ge mig själv möjligheten att lyckas: tre veckor ska jag vara utan, bara tre, för på så vis kan man bryta en vana samtidigt som målet är nära och kommer ändå närmare hela tiden. På fjärde dagen gav jag upp hoppet om mig själv. Som min terapeut säger ska man inte förakta eller fly ifrån de sidor hos sig själv man inte uppskattar, nej, man ska acceptera dem! Vad gör jag då, när jag tappar tron på mig själv i samma takt som jag tappar tron på omvärlden? Jo, jag accepterar att jag är en bitter, feg, osäker och missunnsam varelse och tänker att det är lika bra att goda människor skjuts på sin väg till det Heliga Blå, för de har inget i denna värld att göra. Så det så.

 

Intressant film förövrigt, sevärd, det var egentligen det jag skulle säga, men jag försvann i mitt ego igen.

OH THE HUMANITY.