Min största skräck är att bli en så kallad "soc-kärring".
En gång ville jag dö för att jag inte trodde att jag fanns. Då sa en kurator "men så är det inte, det förstår du ju själv, ge dig nu". Då slutade jag hoppas på hjälp och mådde piss i ytterligare fem år. En annan berättar om socionomen som sa "ska du vara såhär besvärlig är det ingen idé att vi ens försöker hjälpa dig", när personen ifråga fortsatte hävda sin rätt till adekvat vård.
Som professionell är det ens uppgift att vara just professionell. Men när man är det så till den grad att man förlorar all medmänsklighet, allt intresse för individen bakom diagnosen, och den stackars trasiga människa som själv inte vet vad den ska ta sig till och då lägger allt hopp i dina händer, och du vägrar ta emot det, vad fan har hänt då? Jag funderar på om det är oundvikligt att bli cynisk, bitter och alltigenom präglad av världens hopplöshet när man jobbar med människor. När man jobbat i tio år och sett samma typ av vissna själar trampa in och ut genom dörrarna, utan resurser eller kunskaper eller möjlighet att hjälpa dem som man vill, är det då man slutar försöka? Är det då vårdhem blir förvaring, små nötta lådor och fack man stoppar in människor i utan att egentligen tro på att de någonsin kommer bli helt hjälpta. Eller är det när man vägrar vara ödmjuk, när man tror blint på att ens egen yrkestitel är likamed rätt att definiera de utsattas behov, är det då man slutar hjälpa? "Jag vet bäst", säger man och kastar piller på krossade själar."Ryck upp dig nu." Eller så tejpar man ihop återstoden med gråten i halsen och ljuger för sig själv och omvärlden när man kvider att allt kommer ordna sig.
Så många som jobbar med människor är fan dumma i huvudet; oddsen pekar på att jag också kommer vara det. Varför i helvete väljer jag just socionom av alla tunga, tärande jävla yrken? Kanske gillar jag att misslyckas med saker.