enmansteater

Jag är arg på Janne Josefsson. Först skrev jag en mycket upprörd sida om hur han förringar ekonomisk utsatthet bland vissa medborgare, men jag är för trött och offensiv för att kunna uttrycka mig korrekt, så jag skjuter detta på framtiden. 

 

 

- Uppdrag Granskning handlade idag om fenomenet "barnfattigdom" i Sverige.

- Rädda Barnen har låtit påskina att det finns 250 000 fattiga barn.

- Jan Banan ifrågasätter detta.

 

- "Fattigdom" är ett relativt begrepp. Är man fattig i Sverige handlar det inte, som i U-länder, om att leva under 1 USD/dag (då skulle man inte ens få sig en cheeseburgare till frukost, det går ju inte!), utan om att leva under existensminimum; att ha så ansträngd ekonomi att man inte kan  delta i samhället på samma villkor som merparten av invånarna, att vara under normen.

- "Fattigdom" är även ett starkt ord. Som framgår i programmet är undersökningarna mycket bristfälliga och kampanjerna är vinklade. Detta kan komma av höga ambitioner, av en önskan om att få medmänniskor att sträcka ut en hand till de utsatta som faktiskt finns. Troligare är dock att massan tvivlar på hjälporganisationers trovärdighet och underlåter att bistå med någonting över huvud taget. Dåligt gjort, Rädda Barnen och allt vad ni heter.

- Så som Janne framställer det, finns det knappt något ekonomiskt utanförskap i Sverige. Han säger det inte, det påstod jag aldrig, men det är den känslan jag får när han viftar bort och nedlåtet utfrågar de berörda inom diverse hjälporganisationer. Problemet är utanförskapet och inte ekonomin, säger han vid ett tillfälle. Han har poänger, givetvis, men allt tycks för honom vara svart eller vitt. Vem är det nu som vinklar?

 

Jag håller med om att de rapporter som belyses i programmet tycks överdrivna och grovt vinklade, för att inte tala om slarvigt utförda, men när jag i min egen stad ser trötta barn som stumt sträcker fram en smutsig pappersmugg, hur kan han säga att det inte finns barnfattigdom? Vad föräldrarnas ekonomiska svårigheter beror på är inte intressant i sammanhanget, må det så vara dålig planering, missbruk eller annat som Janne verkar anse självförvållat - eller helt enkelt otillräckliga inkomster. Oavsett vad, så finns det barn som far illa på grund av bristande resurser. Det är så, men det borde inte få vara så. Att Uppdrag Granskning så lättvindigt borstar av sig detta faktum känns inte okej.