Jag kan ju börja med att upplysa om att jag, tillsammans med 160 andra studenter, läser första terminen på socionomprogrammet i Göteborg. När jag började där blev jag positivt överraskad över hur vettiga och sjyssta alla verkade vara, verkligen genuint bra människor! Helt galet! Jaja, till saken:
Igår hade vi en föreläsning om kön/genus. Vad är kön? Hur skapas kön? Biologiskt eller social konstruktion?, etc., och så småningom började man diskutera alla skillnader som görs från den där självklara första frågan: "Blev det en pojke eller en flicka?", vilket omedelbart medför en skillnad i hur man ser på barnet, vilka leksaker man köper, vilka sporter man uppmuntrar till och så, ni vet. Detta är nödvändigtvis ingenting man gör medvetet, inga ont smidda planer för att skapa en riktig girly-girl med välsminkade ögon och ett aningen mer tillbakadraget sätt än hennes jämnåriga klasskamrater med penis.
Någon börjar prata om hur man ser på folk som just klär sina barn i könsstereotypa kläder (ex. rosa prinsessklänning på en flicka, blå tröja med bilar till pojken, ni hajar), som om dessa föräldrar uppmuntrar könsskillnader och lägre lön och sämra villkor för kvinnor. Det diskuteras hur stor inverkan uppväxten egentligen har, om könet enbart konstrueras genom normer och förväntningar på hur man som man bör bete sig, eller om det finns vissa saker som är biologiskt manligt/kvinnligt (graviditet och fysiska könsorgan undantaget, givetvis, blabla). En student vräker i alla fall aggressivt ur sig något som:
Kan man inte lika gärna klä killarna i rosa, göra dem homosexuella och sabba deras förutsättningar från början då?!
...vilket leder till en kollektiv chockad inandning från 160 studenter och jävlar vad mitt hjärta höll på att smälla igenom bröstkorgen.
Å ena sidan, som föreläsaren då milt påpekade, har rosa förr varit en stereotypt manlig färg, som andats djärvhet och framåtanda, så enligt denna okunniga unga individ skulle alla män för hundra år sedan varit homosexuella, enbart av denna orsak? Å andra sidan, än sen om man har en homosexuell son? Skulle det vara så jävla fruktansvärt? Att det finns folk (må man se dem som okunniga, korkade eller onda), som inte anser att alla människor är lika mycket värda av olika anledningar, men detta var ändå någon som ska bli socionom. Hen ska alltså hjälpa människor i utsatta, svåra situationer, och så visar hen en sådan oförståelse för andra personer. Hur kan man anta att en missbrukare med försummade barn kommer tas emot, vid hjälpsökning hos liknande person? Själv har jag någon löjlig föreställning om att det är hur man är som individ, vad man gör för omgivningen och vilka värderingar man har som spelar roll, inte i vilket hål man föredrar att stoppa sitt kön. Oh naive little me, jaja, kanske är det jag som är dum.
Nå, låt hoppas att hen är en av ytterst få, samt att hen växer och mognar under utbildningens gång. (Eller misslyckas och väljer ett fruktansvärt förnderande och illa ansett yrke. Förlåt.) Jag blir fruktansvärt upprörd och ledsen av dylika uttalanden, i synnerhet då hen senare inte verkade inse att det var stötande över huvud taget. Kul om ni läste allt.
