enmansteater

Jag inser faktiskt att jag kommer över det. Inte än, och ni vet ju hur det är, att rester av vissa människor alltid kommer finnas kvar, bara ett litet minne eller något som man gjorde en gång, en påminnelse om någon förhoppning som aldrig slog in, men ändå... Ja, jättekonstigt att se allt man en gång trodde sig vilja ha i någon annans händer, jättekonstigt och lite illamåendeframkallande, men så mycket lättare att ställa sig utanför och andas lugnt, eller bara... bara bita ihop och skita i det! Det kan ju omöjligt finnas bara en väg som är rätt, för alla vägar - alla liv - slutar ändå på samma ställe och var man än hamnar lär man sig att göra det bästa av sina förutsättningar där och då. Vi hade aldrig funkat ihop, så istället för att sörja någonting jag inte har ska jag vara uppriktigt glad över allt jag fick istället. Mig själv, till exempel. (Och tio extra kilo, haha.) Nu hoppas jag alla har en jäkla bra vecka. Puss.