enmansteater

Är någon vänlig, personlig och uppriktig i sitt bemötande, så är det troligare att jag i en svår situation är benägen att öppna mig för och söka hjälp hos den individen. Men som professionell, hur personlig får man bli? Hjälpen man ger ska kunna kvalitetsmätas, analyseras och ska framförallt vara objektiv. Hur kan den vara objektiv, när relationer sker två människor emellan och handlar minst lika mycket om personkemi som i att man kan tillämpa en viss metod? I intervjuer med individer som lider av svåra psykiska störningar, uppger i stort sett alla att det som hjälpt dem mest var en särskild person, sättet den tog sig tid, delade med sig av sin egen person och faktiskt tillät ett personligt band att uppstå mellan hjälparen och klienten. Att "gå en extra mil" (oj svengelska) och tänja på gränserna för sitt handlingsutrymme är alltså vad som faktiskt gör skillnad, men som socialarbetare får man inte, man har inte ens möjlighet, att göra detta. Kanske kommer man undan med det en gång, kanske två, men man kan inte göra det för alla. Och hur mycket ska man ge av sig själv för att faktiskt kunna hjälpa?

Fyfan vilket svårt yrke jag skaffar mig.