Can't find a place that feels like home, can't find a room where I'm all alone. Can't find the words to write about, can't find a place where I won't be found.
Jag hatar känslan av att inte vara på väg. Jag hatar känslan av att sätta mig ned utan någon anlening, utan motivation att resa mig igen. Jag hatar att inte lösryckt flyta från plats till plats, från sammanhang till sammanhang. Jag hatar känslan av att vänta på någonting, alltid vänta, men på vad? Allt man kan vara säker på är döden, om ens det, och vad är det för liv, att sitta här och invänta den? Jag vill inte att min middag ska vara svensk husmanskost; jag vill ha plockmat. Jag kan inte komma på någonting jag intresserat mig för, som inte snart blivit grått och oviktigt, trots att jag en stund var eld och lågor. Jag kan inte slå rot, för jag har inga rötter, vill jag bli kvar måste jag borra ned fötterna i sanden och då slås man omkull förbluffande lätt, nej, bättre vara på språng och ständigt i luften, då är det värsta att man snubblar på andras rötter när man landar emellanåt.
Idag lyssnar jag på Tim och längtar efter the road, sweet road.