Slaves to the pavement.

Igår fortgick med en växande, klibbig stenhård ångestklump i magen och allt gick åt helvete, vilket livet kompenserade med att ge mig en fantastisk dag idag. Egentligen är jag optimist och det är lättare att tro på att allt löser sig när det faktiskt verkar göra det. 
 
Nu sitter jag i mitt välstädade kök, nynnar I've never felt so cold och fantiserar om morgondagen med flygresa till London, bussresa till Birmingham där jag ska spendera fyra ensamma timmar innan jag ska lyckas leta upp Sean i vimlet. Jag har ju aldrig varit där. Och trots att han nog är den som känner mig bäst just i denna stund, så känner vi inte varandra egentligen. Sist vi sågs var jag inte den jag är nu, om man kan säga så. Ja, jag är nervös. Ojojoj. Fruktansvärt uppspelt också! På lördag ska jag se Flatliners. Trots att jag kan alla deras låtar utantill och lyssnat på dem så länge voltar fortfarande magen som om jag vore nyförälskad.
 
Åh, det finns så mycket jag vill få ur mig, men tid kommer till det också, antar jag. Att jobba på psyk fyller en liten klen själ med vilsen vardagsfilosofi och underliga idéer. Men det är bra, tror jag, allt tänkande, även knasigt, utvecklar; det är när man slutar studera och plocka isär allt man ser som man slutar leva. Ah, snart så hinner den ikapp även mig, Världen.
 
Hejhej.

Kommentarer:

1 sara:

skriven

det låter fantastiskt fint och oj vad jag vill ses mer.

2 e:

skriven

hejhej!

Kommentera här: