And it's safe to say that I'll be home late.
Idag är det tre veckor kvar på min första riktiga arbetsplats. Riktiga? Inte så att jag bara låtsats innan, eller, jo, i princip faktiskt. Månadslön in på kontot som förväntat, tolv timmar hemifrån varje dag, orolig sömn, ingen tid för lek och bus, ångest över att vara sjukskriven. Det är så det är att vara vuxen alltså. Är det bara jag som inte kan komma över hur poänglös tillvaron är? Inte så att jag tänker avsluta den inom en snar framtid, men jag kan verkligen inte förstå var syftet är. Jag har halsfluss också, det gör inte saken bättre. Att lyssna på Dan Berglunds arbetarvisor lurar inte heller i mig så mycket tro på mening.
Jaja, jag kan ju spara pengar till resor, samla tid till umgänge med folk som jag kan relatera till. Oj, vilken entusiasm.