enmansteater

Det här med "som man bäddar välter ofta liten tuva", ni vet... jag är givetvis en intelligent tös, så jag visste hur allt skulle bli, jag övervägde och undervägde och kom fram till vad jag borde göra (och gjorde det). Alltså är allt som jag visste att det skulle bli, och jag är skärpt nog att inte klandra någon. Stoisk nog att hålla fast vid det och vänta ut, ni vet. Men ibland blir jag så jävla frustrerad att jag vill svära och slåss, men jag kan ju inte vara arg på dig eftersom allt är mitt fel, så vad fan ska jag göra då? Vänta. Igen. Åh, jag kan ju ta ut min ilska på mig själv, skära mig och allt vad folk gjorde som barn, men nej, jag vill inte vara arg i min ensamhet, jag vill bråka och göra folk illa. Jag vill ställa mig framför spegeln och slå mig själv så jävla hårt. Det funkar inte. Haha, så jävla uppdämt, alltihop.