enmansteater

Att vara det bästa tänkbara umgänget, det är en av de bästa tänkbara känslorna. Idag var jag mitt eget bästa tänkbara umgänge och vi har haft fantastiskt trevlig, mitt jag och mitt mig. Jag väntade tills jag kände mig helt nöjd med dagen innan jag fumlade fram "Today is a great day for seeing cool stuff", skickade. Var fortfarande överväldigande nöjd med dagen när jag fick "You're probably right, but I'm working all day", för helst ville jag bevisa för mig själv att jag vågade.

Något senare, något längre hemifrån väcktes jag ur min bok av en artig harkling. "Excuse me, are you american? I couldn't help but notice you're reading an english book." Den välkammade pojken smög sig ett par steg närmare och jag svarade, något sårad eftersom amerikanska turister är lika illa ansedda av de flesta fransmän som av mig, att nej, tyvärr. "Oh, you don't happen to be english? Or perhaps very good at it..?" När jag skakade på huvudet och öppnade munnen för ett "No, sorry, I'm swedish", mumlade han tyst för sig själv "Nej, säkert svensk", sen skrattade vi lite. Han ville ha hjälp med ett krångligt och mycket irriterande ord ur boken han läste. Nonpecuniar. Jag kunde inte heller lista ut betydelsen, men det har inte något med pengar att göra. Pecuniary desire = penningbegär. Där har ni något att berätta på firmafesten, gott folk! En avlägsen klocka slog så småningom fyra slag och jag insåg att jag såg dubbla textrader och dubbla ölglas där jag satt och inte var jag dummare än att jag vinglade gatan ned till närmsta Metro. En digital termometer i skuggan på en sliten husfasad visade 28,3 C. Jag har då aldrig tålt solen särskilt väl.