enmansteater

Sådär som när man går och tänker väldigt intensivt, så att man inte ser en isfläck utan blir så överraskad och kraftigt plötsligt panikslagen så att det hugger till jättehårt i magen. Man har ena benet rakt upp i luften, som om man skulle ta ett språng, och båda armarna ut åt sidorna, men man har fortfarande en fot i marken. Alternativen är två: antingen blir det inte mer än lite högre puls än normalt, för att man återfår balansen och har om en halv sekund även den andra foten i marken, eller så ramlar man bakåt och slår sig jättehårt, i bakhuvudet om man har otur, men mer troligt på svanskotan, så att man på grund av den halva sekunden det tog att halka, helst inte vill sitta ned på en vecka. Det första alternativet låter helt klart bättre, men det är det som är grejen; när man väl är där, i gränslandet mellan aj och okej, då har man ingen som helst aning om hur den halva sekunden kommer sluta, men rädslan för att man ska ramla platt pang ned på rygg är överhängande och gör vasst ont i magen. Så känns det nu.