Det är ju inte meningen. Jag är ganska glad. Sådan är jag som person, ganska glad, och eftersom jag i min pretentiöst filosofiska imaginära värld inte tror på någon existens, eller i alla fall sätter mig på tvären och vägrar ta någonting i omgivningen för självklart, är det lätt att tänka bort vad som skulle kunna göra litet ont. Vad spelar det för roll om man låtsas, om man lurar sig själv, när allting egentligen bara är vad man väljer att tro på? Hela ens verklighet är ju bara påhitt som man plockar de finaste delarna av och låter dem utgöra vad man kallar "Livet". Visserligen är det lika lätt att välja de fula, skeva och smutsiga delarna, bygga ihop dem till något bräckligt och oskönt för ögat, men för min del känner jag att ett sådant val skulle göra mig mindre produktiv, för att inte säga än mer värdelös.
Detta lät ännu mer bittert och självömkande än vad jag försökte släta över, men vad jag tänker är, att livet är vad man gör det till. Jag ler för det mesta. Jag lyssnar på bra musik och jag gör saker jag gillar och jag trivs rätt bra med mig själv. Det är väl det som gör livet fint? Gnälla vill jag inte göra i alla fall, för jag har det med största säkerhet bättre än du har, och jag har vett att uppskatta det.