enmansteater

Tåget gick 09:04 och himlen var alldeles grå och marken var delvis täckt av snö och det kan aldrig funnits ett bättre tillfälle att sätta sig på ett tåg med sin bästa vän och se fram emot äventyr.

Vi kom fram vid tolvsnåret och hade ett par timmar att fördriva innan Adam skulle dyka upp, så vi hängde på oss våra tunga väskor, tog en vagn till Järntorget och kikade lite på mysiga caféer och andra små udda affärer. Rastlösa traskade vi sedan Andra Lång (som ju är Göteborgs värdaste gata) bort, fönstershoppade skivor, studerade porten till en strippklubb (öppet 12-05, bra att veta om man inte har någonstans att sova!), kikade ölpriser på de trevliga krogarna (värdaste gatan som sagt), drog oss till minnes vår galna vandring sist vi rörde oss i de områdena tillsammans och uppehöll oss sedan vid en kyrka. Johanneskyrkan? Jag tycker om att gå i trappor. När vi väl nådde Masthuggskyrkan, en av mina favoritplatser, vände vi och vandrade Andra Lång igen. Fast åt andra hållet förstås.

Vi gick till Café Cello (Andra Långgatan 6, har jag för mig) som hade lunch inklusive sallad samt kaffe och kaka för 60 kronor, men även helmysig inredning och ett rökrum för vattenpipor (70 kronor för 40 minuter, 2 personer per pipa). Beställde vegetarisk lasagne och mötte finaste Adam på Järntorget. Gå dit om ni vill ha ett bra ställe, verkligen toppen!

S gick för att träffa sin kusin, så jag och A strosade runt på Myrornas fyra våningar (älskar!), varefter vi tillbringade en stund på ScienceFiction-/Fantasybokhandeln. Den är också en av mina favoritställen. Sen fikade vi på Fröken Olsson tills S med kusin kom dit. Där såg vi vår första rumpa.

Slutligen taggade vi spelningen med pizzatofuburgare med groddar som vi åt under en trappa i Nordstan, följt av kaffe-med-kanelbulle-15-kronor på McDonalds på Kungsgatan. Där satt ett tiotal hardcore-looking fellows som mycket riktigt syntes på Sticky Fingers efteråt. Jag försökte halvhjärtat få ett par bilder på Raised Fist (förbandet var det sämsta jag sett så då försökte vi mest få oss varsin öl, vilket inte gick på grund av att alla andra tänkta samma sak), men det är svårt att hålla kameran stadigt när man kastas runt bland försiktigt moshande människor. Därför hängde jag av mig allt jag ägde i garderoben och slängde mig entusiastiskt in i folkhopen och det var helt klart den bästa konsert jag varit på. Eller, topp tre i alla fall. Det bultar fortfarande i mig när jag tänker på det. Fast det kan vara moshpitblåmärkena också. Jag har gott om dem.

Det blev ingen efterfest. Vi sov hos snällaste Petter i alla fall, medan vi väntade på att möta honom var vi dräggiga nog att dricka trefemmor vi hittade på marken, kalla och fina. Sen drack vi folköl framför hans vardagsrumsvägg, täckt av penisar och okvädesord. Sov faktiskt rätt bra.