Jönköping.

"Döden", mumlar jag för mig själv, tyst, för det är ingenting man får prata om.

"Döden," upprepar jag, smakar på ordet, för jag har aldrig fått säga det. Man får ju inte prata om det, inte fråga om det, inte alls låtsas som om det är någonting som kan inträffa. Uta får inte säga att, förresten, om jag kör ihjäl mig imorgon måste du ta hand om Leo, han är ju inte riktigt som de andra, han har ju ingen. Nej! Säger man då. Nej, så får du inte säga, usch, så hemskt prata inte om sådant!

"Döden!" Jag måste säga det högt, försöka känna någonting, någonting alls, men det är så svårt, för hur kan man bestämma sig för en känsla inför någonting man inte kan veta någonting om? Och hur kan man lära sig någonting om det, om ingen annan verkar vilja svara?

"Dö." Mjukt. En gång till säger jag det, försiktigt, långsamt, eftertänksamt. Jag har alltid upplevt att allting blir klart och lättförstått när man väl lyckas sätta ord på det. Den här gången förstår jag ändå ingenting. Allt jag inte förstår räds jag, för då har jag ingen kontroll. Kanske blir allt lättare om man väljer att ta döden som en del av livet. Den är ju här hela tiden. Man är ju så mycket mer än en kropp som bryts i vinden; man är en själ som böjer sig och rätas ut igen. Har man en gång varit kommer man alltid att vara. Du finns precis lika mycket som du alltid gjort, för allt du redan varit och allt du redan gjort kan ingen ändra på.

Om ett träd faller i skogen och ingen finns där som ser det, har det då fallit? Ja.

Förlåt.

Kommentarer:

1 e:

skriven

Jag tänkte skriva något lika fint som hela inlägget, men kunde inte. Men det pirrade till lite i tårna när jag läste det. Tyckeromdig<3

2 Anonym:

skriven

du skriver så himla bäst.

jag tycker om dig mäst.

du är en häst.

go jul.

Kommentera här: