104
Kanske gör det inte jätteont för att jag inte har samma känslor som jag hade när-det-nu-var, häromdagen, förra året.
Kanske gör det inte jätteont alls.
Någonstans längs vägen glömde man bort vart man skulle, vem man var, hur allt skulle bli, glömde bort hur man gjorde. Och varför. Leendet logs som så många gånger förut, minnesbilder togs som så många gånger förut, man dansar samma dans, man håller sin balans, men ändå glömde man bort om man faktiskt gjorde något alls. Är det såhär det går till? Inuti rann allt av, men på ytan satt det fast, en hinna av blank, hård plast, man petar lite men vet inte hur man tar av den, eller om. Om man tar av den, finns där någonting under, någonting annat? Fanns där någonsin någonting annat?