no problems but thoughts
Det är inte spännande.
Jag lever inte i en film,
mitt förhållande är inte perfekt,
jag är inte den snyggaste som finns,
mina problem är inte dramatiskt hjärtskärande och sympativäckande.
På kvällarna sitter jag ensam, framför datorn, på golvet, i soffan,
gör ingenting.
Lägger mig för sent.
Vaknar med huvudvärk.
Visst är jag tillräckligt uppmärksamhetsberoende och stundtals fylld av ångest att jag hittar på spännande händelser jag nästan tror att jag varit med om, låtsas att det är någonting fel med min själ, mitt psyke, vad som helst för att någon ska finna mig speciell. Tills de kommer på att jag lurats.
Men om jag ska vara ärlig, så gör det mig ingenting.
Jag kan låtsas, jag kan leka, men sanningen är att jag inte tror på någonting av detta.
Det har jag aldrig gjort.
Likväl sitter jag här
ensam
ful
vanlig
och lider så av min hjärtesorg att jag nästan tror på den.
Nästan.
Man tar nog inte lika hårt på livet när man väl räknat ut vad allt handlar om.
Samtidigt hålls man inte lika hårt fast.
Arvssynd.