På min hallspegel sitter några sådanadär små lappar med klister på baksidan. En gul, en rosa och en orange. På den gula står det "LE!". Ett enda litet, faktiskt ganska fult, ord. En uppmaning. En order. I vanliga fall avskyr jag att göra som jag blir tillsagd, men jag är inte sämre än att jag känner igen en god idé när jag ser den! Så jag ler. Jämt. Typ. Det gör livet lite bättre.
Och när livet är som bäst, skolarbetena som flest och motionsbehovet som mest väljer jag att ignorera alla dessa faktum för att istället öva mig i konsten att stå på huvudet. Det går inte så bra. Men jag försöker i alla fall!
Idag vågade jag till och med lyfta fötterna från marken. En sekund senare vågade jag sätta ned dem igen, mycket bestämt.