1Läs mer >>Jag har väldigt bra fantasi och ett väldigt oblygt inre öga som ibland visar mig de mest vulgära bilder. Jag vill inte påstå att det är något jag njuter av, men just idag har jag haft svårt att tänka på något annat än hur det hela skulle kunna sluta.
De skulle ha jävligt stora huvuden. Och de skulle vara korta. De skulle ha stora, knöliga näsor, små, bleka ögon, grå-aktigt, rakt, strävt, alldeles för tjockt hår, de skulle vara dryga, lata och säkert rätt feta. Men de skulle i alla fall vara smarta. Å andra sidan skulle de missbruka sin intelligens och vara elaka.
0Läs mer >>Om man vill stå på huvudet utan att vara helt på det klara med hur man borde gå till väga, bör man inte ha huvudet på en kudde och händerna på en matta, samtidigt som man skjuter fötterna från marken för att vila dem mot en vägg.
Då kan det sluta med att man står på nacken, eller axlarna, istället för huvudet. Kanske gör det till och med lite ont. Men det ser säkert roligt ut. Se bara till att dokumentera. Då kan du skratta åt dig själv efteråt.
0Läs mer >>På min hallspegel sitter några sådanadär små lappar med klister på baksidan. En gul, en rosa och en orange. På den gula står det "LE!". Ett enda litet, faktiskt ganska fult, ord. En uppmaning. En order. I vanliga fall avskyr jag att göra som jag blir tillsagd, men jag är inte sämre än att jag känner igen en god idé när jag ser den! Så jag ler. Jämt. Typ. Det gör livet lite bättre.
Och när livet är som bäst, skolarbetena som flest och motionsbehovet som mest väljer jag att ignorera alla dessa faktum för att istället öva mig i konsten att stå på huvudet. Det går inte så bra. Men jag försöker i alla fall!
Idag vågade jag till och med lyfta fötterna från marken. En sekund senare vågade jag sätta ned dem igen, mycket bestämt.
0Läs mer >>Det var ju just det man skulle göra. Den allra första Saken.
- Bloggen.
Att jag lovat mig själv att aldrig falla för frestelsen att haka på resten av världens bekräftelsemani, uppmärksamhetsbehov, och därför aldrig, bland annat, blogga kan ju göra att jag framstår som en svag och lättmanipulerad människa, vilket jag säkert är - precis som du - men jag väljer att se mig som oförutsägbar och självbestämmande; vad folk än tror att jag inte är, väljer jag att vara. Eller snarare; vad folk än tror jag är, väljer jag att inte vara. Jag är en så kallad bakåtsträvare, en reaktionär jävla högergubbe i förliten kostym, dricker mitt franskrostade jävla kaffe och håller en homosexuell cigarr mellan mina bleka, feta, flottiga, valkiga, hårlösa fingrar. Fyfan, vad ska det bli av mig?
Hädanefter kanske jag borde sluta kämpa mot strömmen och istället kämpa mig genom strömmen, framåt, längst fram, ligga först. Då skulle jag alltid vara bäst. Det vore nåt, det.
Nå, nu har Gjort en Sak. Idag igen. En blogg. Hur det känns? Jag vet inte riktigt, men jag skulle inte ljuga om jag sa att det kändes förjävligt. F ö r j ä v l i g t. Det känns inte som jag är fullt så cool som jag trodde att jag var. Bra.