3 Läs mer >>

Jag är så himla bortskämd. Förmodligen är det för att jag har levt ett lyckosamt liv, omgiven av intelligenta, drivna, häftiga och avundsvärda människor som jag ibland glömmer bort att se just det; att det mesta är bra. En sån sak som är bra är min mamma. Ibland funderar jag över var jag skulle ha varit utan henne, och tänker på alla jag känner som inte har haft turen att välsignas med en familj som man kan stå så nära.Jag är medveten om att jag är lyckligt lottad, och jag påminner mig ofta om det, för att jag aldrig ska sluta uppskatta det. Därför nominerade jag nyss min mamma till Akademibokhandelns tävling "Sveriges starkaste mamma", där en mamma vinner så mycket böcker hon kan bära. Såhär beskrev jag min ofantliga tur i deras motiverings-formulär:

 

Alla stöter vi på motgångar ibland. Vi har olika sätt att hantera dem, vare sig vi flyr eller fäktar. Själv gör jag både och; jag flyr till min mamma, antingen bokstavligt talar eller så rådbråkar jag min hjärna för att tänka ut vad hon skulle göra. Sedan fäktas jag med ondskan. Den finns överallt i världen, ondskan. Den syns när vi människor prioriterar vår egen ekonomi framför att vara hjälpsamma mot våra medmänniskor, när vi skadar varandra med hånfulla kommentarer utan en tanke på vad det kan innebära för vår nästa, och när vi i vår strävan efter att lyckas i detta elitistiska samhälle, trampar på dem som inte är starka nog att slåss för sin rätt. Mitt i allt detta är det lätt att känna hopplöshet. Det är lätt att slås ned och känna att det jag vill kämpa för är alltför långt bort för att uppnås. Det är lätt att glömma bort hur mycket bra det finns, och att det finns människor som sprider godhet trots att livet inte alltid gett dem det tillbaka. Mitt i allt detta finns min mamma.

 

När jag var liten och inte kunde slåss för min rätt, så gjorde min mamma det. Jag fick känna att jag var värd någonting, precis som varenda människa på jorden. Hon läste sagor och lärde mig att känna empati. Hon lärde mig att förstå att saker och ting aldrig är så enkla som de tycks verka. Hon får mig fortfarande att ifrågasätta och granska självklara sanningar, för att aldrig tappa bort mig själv i denna stundtals hopplösa värld. Det är tack vare henne som jag vågar bli arg på och ifrågasätta orättvisor, men utan att sluta älska min omvärld. Som vuxen inser jag vilka prövningar livet har medfört för min mammas del. Trots detta har hon aldrig svikit mig och mina syskon. Hur tuff vardagen än har varit, och trots att hon varit ensam, så har hon alltid haft tid för att trösta, för att utvidga våra perspektiv och för att inge mod. Hennes klokhet och humor har sporrat mig att ta mitt eget ansvar och se att det ankommer på mig att bli sådan jag drömmer om att vara. Som vuxen inser jag att alla barn inte är lika lyckligt lottade, och jag vet att jag har henne att tacka för allt. Jag är tacksam för att hon tror på mig och för att hon hjälper mig tro på att det finns godhet i världen. Därför kan jag vara stolt över mig själv och fortsätta stå upp för vad jag tror på. Därför är hon min förebild - därför är hon Sveriges starkaste mamma.

Nybliven mormor och världens bästa Frank.

Att nominera sin livl...

1 Läs mer >>
 

Den här världen kan b...

3 Läs mer >>
Eller, gör jag det? Det kan man aldrig veta. Vad jag syftar på är att jag tänker, därför är jag. Trots att jag inte tänker genom en blogg.

Till exempel har jag, det senaste halvåret:
¤ klippt mig dyrt hos en frisör
¤ promenerat in nya träningsskor i vardagsrumet
¤ blivit moster till finaste ungen, halleluja!
¤ blivit sambo
¤ börjat på två nya jobb, och tamejfan jag gillar dem båda två.
¤ skaffat smartphone (se nedan)
 

Nu återstår bara att avsluta C-uppsatsen, så jag kan bli vuxen.

Jag finns.

1 Läs mer >>
Han är hemma igen, och jag blundar för all sommarångest och tvingar mig att gå till jobbet. Stimulans är det bästa mot hänga läpp-depp. Stimulans och äventyr, så nästa vecka blir det Malmöfestivalen. Whoop-dee-doo.

We are all we have.

0 Läs mer >>
 

I always feel like I'...

1 Läs mer >>
Det jobbigaste med att vara kass är ofta inte just att vara kass, utan att gång på gång göra mig själv besviken. Ångest, min arvedel, fnissar jag mellan tårarna och sjukskriver mig första helgen på nya avdelningen. Nästa liv ska jag jobba på kontor. Värre känns det när jag tror att jag hade hanterat det bättre om han bara inte varit tusen länder bort. När blev jag en tvåsamhetens fånge? Usch!
 

We are not what we se...

1 Läs mer >>
Hängde hos Dadde på Carneval Tattoo igår. Det var kul.
 
 

Companions of fear.

2 Läs mer >>
jag har alltid varit avundsjuk på folk som har ett gäng, en grupp människor som det är självklart att man hänger med, typ jämt. mest har jag löst glidit mellan olika konstellationer, men har aldrig riktigt haft en egen. nu har jag ett gäng där det bara är vi två, och han gör mig så trygg att det skrämmer mig.

gangs.

1 Läs mer >>
på jobbet skrattar de och kallar mig teatral när jag talar om saker jag uppskattar. "enmansteater" kallade han mig här om kvällen. lustigt va? men så är det, jag skådespelar, för alltsom oftast har jag inte energi nog att landa där jag är, för där jag är är det inte särskilt bra och alltsom oftast drabbas jag av hopplöshet. varje år. hur håller andra människor ihop? eller gör de det? i min värld är alla hopplösa, sorgliga varelser som klamrar sig fast för glatta livet medan de dränker sin ångest i hysteriskt gälla skratt som elakt studsar mellan de tomma väggar som håller oss fångna. men jag skrattar för det, talar med tindrande ögon om hur gott de nyplanderade kryddorna i vardagsrummet luktar, förlorar i pingis med övertygande entusiasm och ligger vaken hela nätterna med en slingrande ångestklump i bröstet.
 
idag gick jag tidigare från en betald utbildningsdag för att jag kvävdes av utmattningshuvudvärk. "klart du kan gå, det är ju inget fängelse", skämtade säkerhetsoperatören när jag lämnade den rättspsykiatriska vårdskedjans huvudbyggnad - säkerhetsklass 1 - för dagen. jag skrattade och blinkade menande, grät inombords och väntade en kvart på bussen som tog en evighet från världens ände i Gråbo. nej, inte är det ett fängelse - det är ett sjukhus. men inte känner jag mig friare för det.
 

he's only an actor.

0 Läs mer >>
Min dator dog. Eller laddaren. Eller, jag vet inte, men funkar gör den inte. Jag har det rätt gött ändå.

Now us slaves break b...

1 Läs mer >>
Jag och Eli prickar in våra jobbdagar perfekt med den andres lediga dagar och nu spontanåkte han till Krakow, kommer hem när jag åker till Karlstad. Bra jobbat, jojo. Vi överlever ändå, för att vi är smygromantiska och fantastiska. Men på tal om bra jobbat, jag jobbar ganska bra. Detta trots att klockan ringer 05:00 och bussen går 05:39 om morgnarna. Patienterna är fina i kontakten och jag kan se att jag har vuxit det senaste året. Det är en fin känsla, fast jag är slut efter varje tio-timmars-pass. När jag tänker efter så har jag bara tio pass kvar innan fem veckors ledighet, så det kan jag gott stå ut med. I Juli väntar konserter i mängder, lata dagar i Kalmar, bokläsning vid Härlanda tjärn, festival och tio dagar i Berlin-Hannover-Finland-Stockholm. Kul.

So we return to her w...

1 Läs mer >>
Så går det när man klagar på värmen - det blir ännu varmare. Slet mig runt femman i dödshetta och fick snyggaste bonna-brännan! Nu äter jag dödsstark chilisoppa ur Evelinamuggen (eller, mugg? den är ju enorm!) och är pepp på att träffa henne imorgon. Men först! Fyra timmar i bil och punkspelning!

Kaos och värme och li...

1 Läs mer >>
Ville bara dela med mig av den lyckligaste nyheten. Dessutom är det sol och 25 grader ute. Alla som känner mig vet att jag hatar sommar. Usch!!!

Min tenta är klar!

1 Läs mer >>
Räknar ner timmarna till helgen #gottagetdownonfriday!!! Jobbade tio stressiga, slitna, omtöcknade timmmar igår, men nu är vi ju nästan framme! Projektarbetet är inskickat, bara halva skräptentan och en opponering kvar innan två hela dagar av ledighet. All the best.
 
This is what keeps me going:
- Fredagsfika på Dirty Records
- Svenska Akademien på Liseberg
- Se Eli spela trummor i Karlstad
- Klappa Evelinas mage
- Långpromenad med Värmlands skräpigaste hund

Who thought success w...

1 Läs mer >>

Oh god, why can't my ...

2 Läs mer >>
Det var ett tag sedan något provocerade mig så till den grad att jag orkade göra någonting av det. Så läste jag texten ovan. "Världen är inte skyldig dig jobb och bostad, du är skyldig världen nåt." Först ska jag påpeka att jag ser en del av poängen med texten, om den riktar sig till bortskämda ungdomar som aldrig varit med om någonting som utmanar deras världsbild, som inte behövt tänka på någon annan än sig själva och kräver att få en priviligierad framtid serverad på silverfat. Men... hur kommer det sig att dessa ungdomar är som de är? Är de för att de aktivt väljer det? Eller har det med deras uppväxt att göra? Givet är kanske vad jag anser: att det är uppväxten som är boven. Om föräldrar och omgivning tillåter barnen att bli så, har dessa rätt att i efterhand komma och peka sitt finger, anklaga ungdomar för lättja och egoism? Jag tycker inte det.
 
För det första är man som barn i hög grad offer för sin omgivning. För det andra har man aldrig valt att finnas till. Man föds in i ett visst samhälle, i en viss familj med vissa värderingar, och man drillas att passa in i detta från den stund man först luftar sin klibbiga spädbarnshand. Under uppväxten lär man sig förhoppningsvis tänka själv, man lär sig uppskatta vad man har och man finner någonting värt att kämpa för. Om man har tur. Om det nu inte blir så, om man blir en gnällig tonåring som gud förbjude frågar vad man ska göra - har man bara sig själv att skylla? "Din stad är inte skyldig att tillhandahålla fritidsanläggningar [...] Med andra ord väx upp, sluta gnäll och lämna din drömvärld." Eller handlar det här om ungdomar i utanförskap som bränner bilar? Är det också deras fel att samhället ser ut som det gör? Jag vill inte nonchalera det faktum att varje individ har ett eget ansvar, vi är i detta tillsammans och för att världen ska vara en hållbar plats måste vi hjälpas åt. Men... varför skulle man vilja kämpa för att vara delaktig i ett samhälle som inte vill ha en? För det är så det ser ut. Alla har inte samma förutsättningar, och liksom vi ungdomar tydligen är skyldiga resten av världen något så är den skyldig oss minst lika mycket. Att ni ska försöka ge oss en plats är väl inte för mycket begärt?
 
Kom förhelvete inte och klandra ungdomar för att de inte hittar sin plats i en värld ni låtit gå åt helvete.

"Dina föräldrar är in...