enmansteater

Emily kröp upp i mitt knä med en stor kartbok i famnen. Hon pekade i vattnet utanför Japans kust och sa "Där bor du!". "Nej", rättade jag och pekade på Sverige istället. "Där bor vi." Hon frågade var hennes pappa bor, så vi letade upp Chile. Sen pekade hon på Danmark och sa "Där bor du!". "Nej," sa jag, "det är Danmark. Där bor det inga människor." Hon funderade på det ett tag, sen frågade hon vad de är då, de som bor där. Jag förklarade att de ser lite ut som människor och att de till och med tror att de är det, men det vet ju alla andra att de inte är. Dessutom pratar de konstigt och har röda näsor och det har ju inga riktiga människor. Hon funderade lite. "Jaha," sa hon. Sen kom hon fram till att hennes morbröder är danskar, för de tror också att de är människor, och att om man var i samma rum som dem för länge skulle man själv också bli det. Vi gick till köket och ritade istället.