So please leave the light on after you've gone, leave the pictures in their aging frames up where they belong, leave the bed sheets unclean and they will reek of you still. Cover me in resolve.
Tänker på hur svårt jag tycker det är att vara nära, att röra vid någon, att hålla stadig ögonkontakt, att behålla en neutral ansiktsfärg när någon särskild fångar ens blick. Det är svårt i en kultur där alla kramas, knuffas, klänger, att backa undan från närhet utan att riskera att trampa på någon annans tår. Fast det är inte så att jag inte vill, tvärt om! Fysisk närhet mår man bra av, det är ju så, men om man inte är bekväm i sin kropp så blir man äckligt självmedveten när någon annan är för nära den. Men jag övar på det. Så när den finaste på jorden dök upp från ingenstans och log hemliga leenden från andra sidan lokalen svalde jag obehagsklumpen och slängde mig om en hals jag inte sett på ett halvår. Medveten om att han bara skulle finnas kvar ett par timmar flätade jag fast mina fingrar i hans och följde honom envist hela kvällen. Det motsvarar den sammanlagda närhet jag vanligtvis får på ett halvår, så min puckel är välfylld åtminstone till sommaren.
Sånt tänker jag på när jag är ledig.
Sen längtar jag till sommaren.