enmansteater

Varför vill man ha ett människovårdande yrke? Kan man ens göra någonting för någon annans skull? Handlar det snarare om att dämpa den ångesten som trycker på alla oss som är omedvetet övertygade om att det inte finns någonting sådant som "godhet", men som samtidigt önskar att så var fallet? Kanske är det en fråga om dålig fantasi.

 

Jag är ingen god människa. Jag är inte osjälvisk, självuppoffrande eller hyser någon tro på att saker så småningom kommer att bli bättre. Varför skulle världen plötsligt bli bättre när nutidens största prestationer innebär A) att lyckas som sångerska fast man är fet B) att uppfinna en grej som man sätter på pappmuggen så stressade amerikaner inte bränner sig när de hastar från Starbucks och på så vis hjälpa multimiljonchampinjonföretag att spara pengar på  helt förnuftiga stämningar, eller C) hitta en godtagbar förklaring (OBS det får inte ha med olja att göra!) till varför man mördar lille Ahmed och hans hundrafyrtio syskon med en bomb från sitt jetplan på sin glidande färd mot en klordoftande pool omgärdad av 40000W elstängsel i ett fattigt land som luktar apa, men det gör inget för man har D) en jävligt bra luftrenare? Varför? Precis.

 

Tro nu inte att jag är sämre än någon annan människa, bara för att jag har en svart syn på mänskligheten och kan skämta om allt från Förintelsen till Lasse Berghagen (även om det senare är svårare än det förra), nejnej, jag följer berusade gamlingar hem från krogen och lägger slantar i folks bössor precis som vem som helst, det är inte det som är grejen! Jag vägrar helt enkelt vara naiv. Ändå sitter jag här och skriver tvåtusen ord om hur man bäst kan hjälpa en familj som har taskig ekonomi. Varför gör jag det, jag som är så smart?

 

Så. jävla. smart.

 

Nu glömde jag bort vart jag villa komma.. Alltså jag hade en poäng. Tror jag. Jaja fortsättning följer.

..troligen inte.