enmansteater

igår kväll ringde de från stallet, för att Eddy hade kolik. jävlar vad fyra mil är långt ibland.

veterinären var där innan oss i alla fall, stack min häst full med nålar, gjorde sitt bästa för

att punktera honom kanske, min livrädda häst som hade så ont att han inte andades. visst

är det väl konstigt att någonting kan vara så uppenbart fel, men att ingen kan hitta någonting

man kan göra någonting åt? visst är det väl det värsta, att bestämma hur den man älskar

mest ska dö? eller nej, det värsta kanske är att "vi får vänta och se".

men det gick bra den här gången.

när jag var liten stod jag i hans krubba och ryckte honom i pannluggen, berättade mamma.

det var arton år sen. så länge har han varit med oss. det är klart att ingen finns för alltid.

men erkänn för guds skull aldrig att någonting är bra, för då kommer någon på att du inte

förtjänar det. skriv det inte på din blogg i alla fall. åh, fruntimmer.