Egentligen skulle vi vara i London nu, var det tänkt, med öronpropparna duktigt instoppade så det nästan gör litet ont, glansiga ögon av extas och svettiga kroppar av all trängsel, hjärtan som slår litet mer än vanligt, lite hårdare, lite fortare, hjärnan arbetandes lite långsammare, lite mindre. Lyckliga, ni vet, och på samma gång med en växande känsla av sorgpanikångest för att det snart skulle ta slut. Jag brukar vara sådan, att sorgen över allt som inte längre är och rädslan för allt som kommer ta slut överstiger glädjen över nuet.
..men nu blev det ju ingenting av det hela. Jag lyssnade på henne första gången i sjuan och har nog lyssnat på henne varje dag sedan dess, hon har varit min förebild varje sekund. Kanske är det bra att jag inte står och tittar på henne just nu; tänk om hon inte skulle nå upp till mina förväntningar?
Önskar i alla fall att jag vore där.
